Att spana in grannarnas lya (Estepona, Spanien)

Några av mormor och morfars vänner, som ganska nyligen renoverat klart sin lägenhet i grannhuset, bjöd över oss på fördrinkar och husvisning vår andra kväll i utlandet. Förslaget var sedan att gå ut på restaurang tillsammans. Vi var inte sena med att tacka ja.

Så vi spanade in deras tre fantastiska våningar med helt magisk utsikt och slog oss ner på balkongen med ett glas Cava i handen. Eller öl, som vissa paxade. Vi pratade om allt och inget, gourmet-klubbar och chalmerister, Göteborg och golfbollar, IKEA och bergsbyar i Spanien. Allt och inget som sagt. Och sedan förundrades vi över den inte helt lagliga odlingen som grannen under pysslade med, det faktum att han försökte maskera det med några tomatplantor och att det tydligen går att känna puffar av vaniljdoft mellan varven. Oerhört fascinerande.

Är det något vi tar med oss från veckan så är det att man kommer himla långt med bra sällskap.
Åter igen, utsikten. Och det där är inte ens från översta våningen, utan från deras sovrumsbalkong. Woaoa!
Ett hej från en glad tjej! 

Den där middagen ute gick inte av för hackor den heller, precis i stil med fördrinkarna. Bordet fylldes med rykande heta rätter och alla skyfflade in mat i munnen, hmm:ade nöjt, nickade och åt lite till. Trots det konstanta matintaget var det inte tyst många stunder. Och visst är det ändå lite häftigt? Att vi umgås med mina morföräldrars vänner och har så rackarns roligt att det inte är riktigt klokt. Att det känns som att vi är på samma nivå, trots några års skillnad mellan oss. Hah! Det om något är ganska otippat. Och att också våra vänner konstaterar, dagen efter, att det var en förbaskat trevlig kväll vi hade. Det känns som ett himla bra betyg.

Jag är så tacksam över alla fantatiska människor som susar förbi i livet. Det är häftigt på riktigt.