Att spendera en dag med en saknad
Jag lever verkligen världens roligaste liv och har cirka noll saker att klaga på till vardags. Jo, så är det faktiskt. Det känns ofta fruktansvärt lyxigt. När jag tycker att det är som mest fantastiskt och tänker att livet är som allra bäst, ja då lyckas det bli lite bättre. Jag minns att jag sa att 2011 var ett magiskt år. Sedan kom 2012 och var det ”tveklöst roligaste året i mitt liv”. 2013 var ett år jag inte kan tacka nog för, och nu senast.. Ja 2014 blev kanske det häftigaste år jag upplevt. På något sätt lyckas det ständigt bli bättre och jag väntar bara på att något sorts maxtak ska komma. För det gör det väl någon gång, eller? Kanske. Kanske inte. Jag vet inte. Vi får se. Oavsett vilket så har det hittills bara blivit bättre för varje år.
En rödhårig islänning som jag tycker förbaskat mycket om.
Det enda jag egentligen saknar är gamla vänner. Ni vet, de där vännerna från högstadiet och gymnasiet som flyttat till helt spridda delar av landet (eller världen för den delen) och som man aldrig riktigt tycks få tid att hinna träffa. Det är det enda som inte blir bättre med tiden. Och det är sådan som jag ibland kan längta tillbaka till – där när det var så enkelt att hålla kontakt och de var en naturlig del av vardagen. Därför känns livet extra fint de gånger jag faktiskt hinner träffa dem. Som nu i fredags, när jag stannade i Skövde (på väg hem från Stockholm) och hängde med Saga.
Hon var min andra halva under stora delar av gymnasiet och få människor delar jag så många roliga minnen med. Vi har varit i Kina och gjort projekt (mest var det väl en resa som vi sugna på och kamouflerade genom att kalla det projektarbete – då fick vi åka under skoltid), spökat ut oss till påhittade temadagar, kört forsränning på Island, åkt iväg på skogsläger i Skinnskatteberg och spelat in film. Och allt vardagsträsk däremellan, med mello-kvällar där vi ockuperade mina morföräldrars soffa, mitt-på-dagen-bio när vi tyckte någon lektion var alldeles för tråkig (ehee!), misslyckade stylingkvällar, redovisningar, provplugg, studenten och miniresor.
Nu när vi inte pratar så ofta får vi genast miljarder av saker att ta igen. Vi hade bokat in en lunch ihop i fredags. En relativt lång lunch, men sedan behövde Saga åka för att besiktiga bilen samt skriva klart sin tenta. När klockan väl sprungit iväg blev det istället ”vill du inte följa med och kolla bilen, vi är ju inte klara än!?”. Det slutade med en lunch, en besiktning av bilen, en fika för att fira att bilen gått igenom (såklart!) och två minuter innan mitt tåg skulle gå var vi tvungna att kramas hejdå innan jag sprang.
Livet blir bara bättre och bättre, fast de där vännerna saknar jag lika mycket ändå. Jag önskar att det fanns mer tid för sådant. Mer tid att hälsa på. Det enda som man kan glädjas åt i det hela är vetskapen om att man har vänner, som oavsett hur långt bort de bor eller hur sällan man hinner pratar, är lika naturliga och fina varje gång man ses. Att det känns som om man träffats varje dag. Oberoende av tiden däremellan. Sådant är fint.