Att springa på visningar

Vi har, från dag ett, alltid sagt att vi ska bo i Göteborg tills vi båda är färdiga med studierna. Det har känts självklart. Givet. Det är det smidigaste både ur studie- och jobbaspekten, det billigaste för studentplånboken och det ”rätta för hur man ska göra”. Det är så alla gör. I den rätta ordningen.

Uppenbarligen har vi några serious issues med att göra saker i ”rätt ordning”, för nu letar vi bostad för fullt. Och inte i Göteborg. Det är inte det att vi inte trivs i Göteborg eller där vi bor idag – detta är på många sätt helt optimalt för oss just nu. Fast vi kom på att vi saknar familjen. Och när vi insåg det var det helt enkelt kört.

Jag bokstavligen knarkar Hemnet och detalj-inreder ställen vi inte ens hunnit titta på (än mindre vunnit i budgivning). Vi klämmer in så många visningar som det bara är möjligt i det redan ganska tajta schemat och släpar med oss vad som känns som hela släkten. Det har blivit ett helt familjeprojekt, vilket är ganska fint faktiskt. Först skulle vi bara ha en lägenhet närmare hem. Nu kollar vi även hus. Jo, så där är vi just nu. Bland bostadsannonser, bankmöten och mäklarsamtal. Och hundar. Ja, för det har vi kommit på att det äntligen går att skaffa om vi nu flyttar.

Vi har väl kommit till någon sorts insikt om att vi (aka jag) är fasligt kräsen och måste känna en kärlek till bostaden. Tydligen är jag en sådan. Happ. Så med all sannolikhet lär detta projekt ta hela våren (ja kanske hela året – eller ännu mer) innan vi trillar över den perfekta drömmen. Förmodligen blir det så. Men vi letar, och det är mer än vi gjorde förut.