Att suga länge på en guldkaramell

Förrförra helgen, den mellan Rebel Summer Camp och Almedalen, låg jag som ni vet helt nerklubbad hemma hos mina föräldrar. Ja, jag rörde mig verkligen inte många centimeter från soffan. Och ändå känns det lite lyxigt att vara sjuk hemma hos sina föräldrar, för där är man fortfarande ett barn och blir uppassad på dygnet runt. Inte för att Daniel inte passar upp på mig, men han är ju bara en person medan mamma och pappa är två. Plus en lillasyster. Ja, så jag utnyttjar dem lite. Det är okej. Inte sant?

Men när man ligger där blir man väldigt snabbt väldigt uttråkad. Så guldstunden från helgen var inte när mamma åkte extra för att handla halstabletter, när pappa sa åt mig att säga vilken middag jag ville att han skulle laga eller när Elise kom in och serverade mig dricka så fort jag hostade lite. Nej guldstunden var när jag och mamma åkte upp med fika i skogen och väntade på att pappa skulle vingla in på sin cykel tätt följt av Elise och vår vita, fina fyrbening. Där, när jag kunde måla upp och minnas känslan från när jag själv var den som red in till ett uppdukat fikabord vid en vik eller liknande. Ja, det var några år sedan nu.

Och jag var sjuk samtidigt som Elise hade en spanienresa inbokad några dagar senare. Det innebar noll kramar. Så jag åkte till Visby utan kramar. Och det gjorde att det kändes extra tugnt när jag på måndagen fick ett meddelande från min lillasyster. När hon sa att hon hade behövt den där kramen. Då grät jag också, fast alldeles för många mil därifrån. Jo, för i måndags åkte vår sista fyrbening och stallet står sedan dess tomt. Så den där fikan i skogen suger jag på ett tag till, likt en liten guldkaramell man sparar under tungan.