Att ta en skärgårdslunch
Under alla år vi nu bott i Göteborg så har vi konstaterat samma sak. Vi borde bli bättre på att njuta att det som ”bara finns här”. Som det ser ut nu så kommer vi inte stanna i Göteborg, vilket vi egentligen har vetat redan från början, och det känns så himla tråkigt att inte ta vara på tiden fullt ut. Vi borde verkligen, verkligen bättra oss på den punkten. Och min morfar såg till att sparka oss i rätt riktning. När han fyllde år fick han välja mellan några olika presenter, och rösten föll på en skärgårdslunch. Så vid sommarens allra sista dagar kom han (och min mamma, som bonussällskap) ner till oss och vi tog båten ut till Styrsö.
Maten var helt okej, men jag skulle inte kalla den exeptionellt bra. (Inte för den prislappen åtminstone.) Sällskapet däremot, det var desto bättre. Familjetid är verkligen mitt favoritsätt att spendera min tid och jag är så tacksam för de starka band vi faktiskt har. När världen är fel och allt rasar så har jag dem. Vi har varandra. Och vi har alltid roligt ihop. Bara det är en ren lyx.
10 minuter in i lunchen kunde man knappt se att jag och mamma hade beställt in samma rätt.
Om någon hade gjort en åldersuppskattning på min mamma, bara genom att analysera hennes tallrik, hade hen inte gissat på en dag över fem år. Jag lovar. VEM äter sådär? (Och sedan ojar hon över att hon inte vet om det finns ben kvar i fisken. Fem år, I’m telling you.) Hon har verkligen inte greppat konceptet med att en del av matupplevelsen sitter i synen – uppenbarligen.
Minsta hjärtat låg och sov i vagnen större delen av tiden, men när hon väl vaknat till passade hon på att äta upp min fisk och sörpla smoothie samtidigt som hon bröt sig ur stolen. Ibland vet jag verkligen inte hur de små lyckas. Låt oss säga som så, vigheten kommer inte från mig. Och definitivt inte från hennes far.
Givetvis avslutade vi lunchen med efterrätter. Man måste ju passa på och ta alla chanser som ges, inte sant!?
Ett tecken på att vi varit alldeles för lite ute på öarna är att jag fortfarande finner det exotiskt att invänta kollektivtrafik som färdas på vatten. Varje gång jag är ute i skärgården drömmer jag mig bort och tänker att det kanske ändå vore lite fint att flytta ut dit. Att pröva bo bland klippor, fiskmåsar och skvalpande vågor. Sedan inser jag att ett år består av med än bara sommar, och då känns den tanken inte fullt så charmig eller lockande längre. Men vem vet, en dag kanske vi överraskar oss själva.
I väntan på båten lekte Elsa med sin mormor. De två är verkligen kompisar. Utöver det passade vi mest på att njuta över solstrålarna som tittade fram (vi hade redan hunnit få oss en lätt regndusch på vägen ut, så vi var hyfsat glada då det drog förbi fort), lät vinden blåsa i håret och andades in skärgårdsluften. Det är vackert där ute, att hävda annat vore fel. Sådär idylliskt och sommarsvenskt som man vill att en lördag ska vara ibland. Ett fint minne att plocka fram när Göteborg, som de senaste dagarna, bjussar på rysligt dåligt novemberväder.