Att ta morgonflyget hem till vintern

Sådär snuskigt tidigt var i tvungna att pallra oss iväg till flygplatsen och vårt morgonflyg. Tydligen hade något snille satt en gräns på att vi behövde vara där minst tre timmar innan avgång. Tre timmar. Japp. Så det var bara att gilla läget och stå redo när minibussen kom för att hämta oss. Efter en hel del formulär-skrivande och 203$ senare (ja det är svindyrt att komma ut ur landet – ugh!) kunde vi alla checka in bagagen och knata igenom kontrollerna. Resten gick okej. Vi hade god tid på oss att trycka ner en inte alltför smarrig frukostmacka samt känna in San Josés morgonsol genom fönsterrutan.

Vid mellanlandningen i New York var det såklart givet att det skulle trassla. Redan vid mellanlandningen på väg till Panamá åkte jag in för extrakontroller, och de hävdade då bestämt att mina loggade fingeravtryck samt min bild inte stämde överens med de jag nu visade. Ja, efter en del väntan, utfrågningar, samtal hit och dit och annat pysslande kunde vi konstatera att någon uppenbarligen briljant person lyckats blanda ihop mig och Jenny i våras (när vi var i Washington). Käckt! Nog för att folk brukar tycka att vi är lika och svåra att höra skillnad på, men någon måtta får det väl ändå vara på det.

Oh well, tillbaka till hemflygningen. Mormor var för kort för säkerhetskontrollen. Den där med fingeravtryck och sådär ni vet? De fick montera om grejerna för att det skulle fungera. Jag och Daniel som stod i kön bakom hade svinroligt åt hela situationen. Det var fruktansvärt underhållande att titta på. Sedan fick jag gå fram. Och ja, där fick jag väl igen. Jag skannade mina avtryck på första handen, kontrollnissen såg nöjd ut och sa inget. Ut hoppade därför jag och gastade ”YEEEEES!” åt de andra, viftade med handen i luften och fortsatte ”hah! Såg ni!? Jag bara gled igenom – sådär! Jag behövde inte ens skanna alla fingrar.” 5 sekunder senare bad han mig komma tillbaka och skanna in resten. Därefter kom frågorna.

Han: ”Hade du problem senast du var här?”
Jag: ”Ja jo, eller ja. Jo det hade jag. Ni hade förväxlat mig och min bästa vän. Men de löste det?”
Han: ”Jag kallar på en vakt som får följa med dig ner i källaren för kontroll igen, sorry.”
*Ingen vakt kommer*
Han: ”Jag testar igen.”
*Fortfarande ingen som kommer*
Han: ”Nej jag får nog pausa kön och följa med dig ner själv då.”

Jahapp. Kul.

Och så fortsatte det. Frågorna. Varför jag var där, vem jag reser med och vilka tidigare ärenden jag haft i landet. Samtal ringdes hit och dit. De kilade kors och tvärs med dokument i handen, och i förbifarten sneglade på mig. Tiden gick medan jag satt där och rullade tummarna i deras ”soft waiting spot”. När jag väl blev framkallad förklarade de att det var en enkel sak att åtgärda, om jag ville slippa springa för extra kontroller varje gång. Allt jag behövde göra var att komma dit på en måndag – det var nämligen enda dagen som kontoret där man utförde den, enligt dem, superenkla uppgiften hade öppet. ”Ja men för all del, var det inte mer komplicerat än så”, muttrade jag när jag fick tillbaka mitt pass.

♣ ♣ ♣

Vi hann checka in väskorna till andra flygningen, även om vi så var sist. Och med enbart en timmes fördröjning lämnade vi staterna. Även jag. Jag fick följa med hem – tjoho! Vi ägnade största delen av resan åt att spela sänka skepp eller sova. Man har ju varsina skärmar vid de där flygningarna, så när vi hittade funktionen för multispel hade vi miniturneringar mellan oss. Man får roa sig bäst det går. Väl framme i Sverige visade det sig att åtminstone 5 av 7 väskor hade hamnat rätt. Jorå, bara 28% hamnade på villovägar (eheee!).

Så ja. Hemresan gick bra. Alla lever.