Att tacka för oss (Estepona, Spanien)

Detta ställe alltså. Det är verkligen ett litet paradis och vi är så otroligt tacksamma för möjligheten att kunna fly dit mellan varven. En lyx utan dess like, och efter alla år samt tiden jag studerade där nere har det verkligen blivit mitt ”hemma fast borta”. Numera känner sig även Daniel synnerligen hemma där nere och för oss fungerar det lite som en återhämtningsplats. Där kopplar vi bort oss från omvärlden långa stunder och gör precis vad som faller oss in för dagen. Inga måsten.

Att få bo där nere samtidigt som andra delar av familjen är ytterligare en bonus. Några veckors kvalitetstid. Och jag kan med handen på hjärtat säga att vi nästan aldrig tröttnar på varandra, även då vi bor i samma lägenhet och har gemensamma aktiviteter. När lillbönan tittat ut misstänker jag att vi inte lär resa till så många andra platser de första åren, utan behöver vi komma bort lär det bli dit ner. Nära till allt, pool utanför dörren, havsutsikt och dessutom hjälp med barnpassning om vi skulle önska egentid någon kväll. Optimalt.

Om min foglossning bli riktigt illa framåt hösten pratade vi lite löst om att kanske åka ner en sväng till. Värmen har gjort underverk för min kropp under de här veckorna och att slippa krämpor en stund var rena himmelriket bara det. Men annars lär det dröja lite. Så för stunden tackar vi för oss och den här gången. Det har i sanning varit två fantastiska veckor, precis av den sort som vi behövde nu.