Att checka in för en sista
Idag (39+2) hade vi vårt sista inbokade möte med barnmorskan innan den beräknade förlossningen, och nog känns det lite märkligt. Nu är vi givetvis inställda på att gå över tiden och därmed hinna bocka av fler kontroller, men ingen sitter på facit för hur det blir. Detta kanske var det allra sista mötet som fokuserar på en liten krabat inne i magen.
Allt såg fortfarande prima ut och jag kan inte nog tacka min kropp för att den skött allt så bra hittills. Alla blodvärden är lika bra som vid inskrivningen och befinner sig inte ens i närheten av några kritiska gränser. Även om blodtrycket gått upp lite från förra kontrollen (då jag hade 95/50), och är högre än vad det någonsin varit, så ligger det ändå bra (110/80). Och vågen verkar ha stannat på 15 kg över min startvikt, där det allra mesta ligger på magen och inte syns på så många andra ställen.
Bara för att jag ville det så har givetvis huvudet inte fixerat sig än, utan är aningen ruckbart. Dock ligger bebisen kvar i fosterläge med huvudet nedåt (vilket hen gjort sedan åtminstone vecka 32 när första kontrollen gjordes), så chansen att det skulle ändras innan förlossningen är minimal. Och SF-måttet följer fortfarande kurvan precis som det ska. På det stora hela brukar vår barnmorska konstatera att vår graviditet är rena rama skolboksexemplet, och att bebis verkar trivas förbaskat bra där inne. (Kanske lite för bra.)
Lillbönans hjärtljud låg på 145 slag i minuten, helt optimalt för vår mini. Det där är ju för övrigt det mest fantastiska ljudet i hela universum – knoddens hjärta. Jag älskar det och skulle kunna lyssna i en evighet utan att tröttna. En evighet och lite till. Så liten, och ändå med ett så starkt hjärta.
Jo, och innan vi gick fick vi med oss den utskrivna versionen av journalen. Den som vi packar ner i BB-väskan utifall att vi skulle önska (och hinna) föda på annan plats än i Göteborg. Vi har en del planer på det i nuläget, men de tankarna kan vi spara till ett separat inlägg för den som är nyfiken. Hur som helst kändes det plötsligt väldigt nära. Att vi gick ut med journalen i handen eftersom ”det kan vara sista kontrollen innan bebis tittar ut”. Nästan snudd på vemodigt, fast ändå inte.
Jag har två frågor; Gjorde ni KUB-test i början av graviditeten? Går ni hos privat barnmorska? 🙂
Oj, den här kommentaren har tydligen hamnat bland skräpposten så jag hade helt missat den. Hemskt ledsen för det, vet inte hur det blev så knas!? Men nej, vi gjorde inte KUB då vi inte kände att ett ”negativt resultat” hade påverkat oss ändå. Och då var det inte värt risken (hur liten den än må vara) att något skulle gå fel i samband med testet. 🙂 Tidiga ultraljud gjorde vi dock. Två privata och ett hos MVC i vecka 13. Och det är väl svaret på nästa fråga också då. Vi har gjort ultraljud privat, men inget annat. Resten har varit hos vanliga MVC och vi hade världens finaste barnmorska. Hade inte velat byta henne för allt i världen! 🙂 Kram
Mysiga bilder. Tänk, snart får ni träffa lilla bebis 😉
Ja det är så himla nära nu att det inte känns riktigt klokt!
Åh spännade.
På mitt sista besök innan BF förra veckan så sa min bm att ”vi ses nog inte nästa vecka, du ser mogen ut”, så känns lite vemodigt att behöva gå dit imorgon haha!
Åh, då känns det såklart lite tyngre. Hua! Men HEJA dig – man kommer ju alltid till en maxgräns som tur är. Och er gräns är himla nära nu. 🙂 Vi har vårt nästa möte på måndag, så jag räknar med att vi lär infinna oss där då. Minst en veckas övertid tänker jag mig här (men hoppas såklart på att bönan har andra planer).