Att titta in och säga bonsoir (Argentière, Frankrike)

Om ni undrar vad vi håller på med så kan jag meddela att vi skapar minnen för livet. Väldigt fina sådana. En längre uppdatering kommer när vi är hemma på svensk mark igen. Just nu njuter vi bara av Frankrike och att åka skidor. Och skratt. Det njuter vi också av.

Det finns så otroligt mycket jag skulle vilja berätta och dela med mig av, men för det mesta räcker inte orden till. Det blir aldrig riktigt samma sak när man inte får uppleva det själv. Saker som hur solen lägger sig likt en gloria kring bergstopparna där snön yr och hur den där luften uppe på toppen känns när man tar första djupa andetaget utanför kabinliften. Eller lyckoruset genom kroppen första gången jag insåg att det serveras en enorm, och då menar jag verkligen enorm, ostbricka till varje middag. Skrattet som bubblade upp när vi insåg att vårt hotellrum hade en minimal toalett (där det bara står just det – en toalett) och att man måste gå till rummet bredvid för att komma till handfatet. För att inte nämna när vi insåg att hela sänggaveln måste vara handsågad efter ett synnerligen osäkert ögonmått, att gardinerna egentligen är vadderade sängöverkast och att de varje dag överdriver alltmer det en av grabbarna i gänget kallar för kyskhetsbäddningen.

Och så har vi alla de där stunderna i skidbacken som får oss att ligga dubbelvikta av skratt. Sådant som aldrig blir lika skoj när det återberättas, men som man ändå vill försöka dela med sig av. Som den gången när jag och en av grabbarna kommer susandes nerför en backe bara för att se Daniel ligga som en pannkaka helt utanför pisten, med skidorna 10 meter ner i backen, stavarna 5 meter upp och han själv desperat kramandes en varningspinne. Hysteriskt rolig syn! Eller som när en annan av killarna kommer farandes efter oss i en kurva och man hör det omisskännliga ”åh nejnejnej neeej neeeeeeee.. smack!” varpå Daniels stav har en böjning som närmar sig minst 70 grader. Ja och så har vi ju de där gångerna när man träffar nya lift-kompisar.. Och det tar drygt halva färden upp med konversation på engelska innan jag klämmer ur mig ”yeah, we’re from Sweden” och svaret tillbaka blir ”ah men jahaa, det är ju jag också!”. Sådant är fint!

Ja jag skulle kunna fortsätta i en evighet, men det är ju som sagt inte samma sak. Så jag nöjer mig med att säga att vi skapar våra egna minnen och historier här. Minnen av den sort som kommer ligga väldigt nära hjärtat, väldigt länge. Hoppas ni har det bra där hemma!