Att träna andningen ihop med andra preggos

Jag har hela tiden haft inställningen att det här med att pusha ut bebisar är något som kroppen sköter på instinkt och reflex. Att det är lite som en bergochdalbana, man hoppar på och sedan hänger man med tills tåget stannar – oavsett om man sedan vill det eller ej. Vi är gjorda för att föda barn och hur smärtsamt det än skulle visa sig vara (för jag räknar helt med att jag nu på förhand inte ens kan föreställa mig hur ont jag kommer ha) så kan det inte vara ohanterbart. Det är en trygghet som jag faller tillbaka på. Vetskapen om att jag kommer ha ont, men att jag kommer överleva och klara det. Och om jag mot all förmodan inte klarar det så ser någon annan till att lösa problemet åt mig.

Trots mitt lugn så är jag av den fasta tron att man aldrig någonsin kan få för många verktyg att arbeta med. Så profylaxkurs, det var något som jag redan från start sa att jag ville gå. Det kan aldrig skada att bearbeta förlossningsprocessen en extra gång, träna andningen och minimera risken att få total superchock när det väl är dags. Jag vill kunna njuta av det och verkligen uppleva allt. Och jag vill även att Daniel ska slippa må sådär tokdåligt över hur ont jag har, utan att han också har verktyg som gör att han känner att han ”kan hjälpa till”. Att vi verkligen ska vara ett team och jobba ihop, det mår vi båda bäst av.

Vi började kursen förrförra veckan och har vår andra träff nu på torsdag. Så peppade. Senast gick vi därifrån och kände verkligen att vi fått ut något av tiden, så nu blir det spännande att se hur nästa pass är upplagt. Fler övningar, fler tips och djupare förståelse, det är vad jag hoppas på. Att vi känner oss ännu bättre utrustade inför den stora dagen helt enkelt. För det börjar närma sig nu. Verkligen närma sig.