Att traska över hängiga broar (Arenal, Costa Rica)
Detta var en utmaning för vissa delar av gänget. Guidad regnskogstur med inslag av svajiga hängbroar. Jorå. Vi tog oss över och alla överlevde, men nog var det lite svettigt ett tag. Man kliver ut och hoppas på det bästa. Ungefär så.
Jajemensan. Rakt ner genom gallret såg man. Och sidorna satt sådär halvsladdrigt i nederkant.
Detta var utan tvekan den del som fick mig att skratta högst. Jag har då sällan skådat maken till opedagogisk guide. Han var ny på jobbet, och allt slutade bra, så han är förlåten. Men alltså. Här snackar vi att kamma hem priset med god marginal.
Min mormor är höjdrädd. Vi talar inte om lite smånervös nu, utan räddrädd. Och hon bestämde sig för att trotsa det där och ändå hänga med. Vår guide visste att hon var rädd. När vi gått över några broar, mormor började ”komma in i det” (så gott man nu kan när man är megarädd) och det gick bra, ja då kommer den högsta bron. Guiden är noga med att påpeka flertalet gånger att det är just den högsta. Han vänder sig sedan om precis innan vi går över, ber oss vänta lite och säger att han vill berätta en historia om när han var liten först. Och vi lyssnar.
”När jag var liten bodde jag så man varje dag var tvungen att gå över en bro för att komma till skolan. Det var en bro precis som den här, fast då var den visserligen av trä. Nåja. För vissa gick det långsamt, för andra gick det snabbt. Vissa cyklade till och med…”
Ja hit gick det ju bra. Sedan fortsatte han.
”… En dag hände något dåligt. Jag och min bror gick över bron, och så brast den. Den gick sönder. På mitten! Flera barn skadade sig. Och jag fick mitt ärr. *pekar ut ärret på armen* Vi hade ändå tur. För två andra personer gick det så illa att de dog. De ramlade ner från bron och blev uppätna av krokodiler, tyvärr.”
Eh. Nu känns det genast jättebra för oss här. Fint. Tack!
”Jo, så gick det. Det var synd. Men nu hörrni, ska vi gå över? Max 15 per gång, så inga fler än vi får gå nu.”
Men trots den mest plump och felplacerade historia jag någonsin hört tog sig mormor över. Snabbt gick det, men över kom hon. Och alla vi andra efter henne. Ingen ramlade ner, fick några ärr eller blev uppätna av krokodiler. Ibland ska man ha turen på sin sida.
Vyerna var i vanlig ordning fantastiska. Man hann ju inte titta på mycket från broarna dock, då man inte kunde stanna upp så länge med risk för att bli fler än 15 personer på bron samtidigt. Ett synnerligen effektivt sätt att få folk att inte släpa benen efter sig vill jag lova. Pjuh!
Vi stannade även till vid ett uppfriskande vattenfall där jag passade på att halka och placera baken på en sten. Mycket tjusigt och graciöst, precis som det brukar vara när jag tar mig an något som kräver en gnutta smidighet eller kroppskontroll.
Det tog mig en hel regnskogspromenads svärande att inse att det var en spik som stack upp ur sulan på skon, och att jag inte skulle behöva slänga rubbet så fort vi kom till hotellet. Fruktansvärt oskönt kan jag meddela att det var. Och sanningen att säga var det inte ens jag själv som löste mysteriet. Jag ”hade kollat sulan och det fanns inget där”, så jag gjorde ett antagande att något gått sönder i skon och att det nu stack upp. Sedan satte jag pappa på jobbet. Det tog honom 38 sekunder att hitta spiken. Jo, det var en jäkla spik. Ytterligare 1 minut senare, efter att ha fått låna vår chaufförs hemnycklar, hade han fått ut den.
Den lyckan alltså. Min fot var i himmelriket efter det. Om ni inte tror mig, test promenera runt (på ojämnt underlag) med en spik upptryckt i foten i sådär 1,5-2 timmar. Ta sedan på dina skönaste gympadojor, utan spik. Aha – vad var det jag sa!? Heaven! Det är inte helt dumt att ha en pappa till hands på resan, jag säger då det.
Vulkanen Arenal ligger mer eller mindre alltid inbäddad i ett täcke av moln. En vulkan som hade sitt sista utbrott 2010. Vi höll tummarna in i det sista för att det skulle lätta en aning när vi var där, men icke. Vår närvaro utgjorde uppenbarligen inte anledning nog för ett undantag. Först i minibussen på väg hem såg vi att det klarnade upp en gnutta, om än långt ifrån fullt. Man får glädjas åt det lilla.
