Att tvingas lägga undan

Innan jag fick barn visste jag att de små växer fort. Riktigt fort. Nu har jag insett att de växer fortfortfortsnabbareänsnabbastfort. Nu har vi fått lägga undan storlek 56 helt, och även vissa av plaggen i storlek 62. Jag må vara fånig, men det känns alltid lite vemodigt att vika ihop de små miniplaggen och förlika sig med att de inte längre passar. Att vi har en för stor bebis. Dessutom är ju allt pluttigt så hiskeligt gulligt att jag, med mitt hormonpåslag, nästan börjar gråta bara av att titta på dem.

Vi har, i det stora hela, haft ganska lagom mängd kläder i varje storlek. Det mesta har kommit till användning och vissa saker har vi behövt komplettera med, men vi har inga berg av miniplagg liggandes. Trots det så slog det oss ganska snabbt att vi inte har någonstans att göra av dem och att de tar för mycket plats. Då kom vi på idén med vakuumpåsar. En alldeles briljant och lysande uppfinning om ni frågar mig. Det kan rekommenderas varmt till er som har dåligt med plats och en liten växtspurtare i familjen. Allt tar betydligt mindre plats (inte minst fluffiga dunoveraller och liknande som använts under vintern).