Att tvingas leta inomhusaktiviteter (Washington, DC, USA)

Det där med regn i Washington. Tre dagar under vår tid i USA regnade det, och ändå vågar jag säga att den totala nederbörden var lika stor som om det hade (normal)regnat i en vecka i Sverige. Jag skämtar inte. Ni ser det rosa paraplyet och Jenny som vinkar in taxi? Ja det är rätt. Vi hade kanske 1 km (definitivt inte mycket mer) till tunnelbanan men nog tusan fick vi ta taxi dit. Vi gick alltså från dörren till taxin – med paraply – och trots det var vi genomblöta. Vi såg lite ut som två dränkta katter och chauffören hade en måttligt nöjd min efter vi hade stängt dörrarna. Men alltså, man sitter inte frivilligt hemma när man är utomlands. Nej, absolut inte.

Jenny gjorde ett minst sagt tappert försök att vara en god vän. När jag uttryckte ett litet mått av oro inför att kamerorna i väskan skulle tvingas bada så erbjöd hon glatt sin hjälp: ”men jag har ju en regnponcho med mig! Jag har inte använt den, så du kan ta den. Den borde täcka både dig och väskan!” Sedan packade vi upp den där ponchon. Aningen snopen min till att börja med, men det övergick snabbt till hysterisk gapskratt. En liten plastlapp med snören att knyta under halsen. Jag skulle eventuellt våga säga att den täckte en tredjedel av mitt hår. Jenny propsade stenhårt på att jag skulle fortsätta bära den där. Jag tackade nej. Oklart varför. (Observera förövrigt skylten i bakgrunden. En varning för blött golv. En fin varning tycker jag, för den som hade råkat missa några av de andra tecknen som pekade på ett visst mått av fukt utomhus alltså.)

Så vi tog tunnelbanan till Pentagon City och hängde i deras stora shoppingcenter en dag. Och lunchen vi intog. Det vore en underdrift att säga att Johnny Rockets levererade. Den servicen och den maten. Oh maj gad! Dessutom bjöd min fantastiska bästis på efterrätt. Jag tror det mest handlade om att hon själv var sugen, men inte kunde smäcka i sig en hel själv och samtidigt behålla det goda matsamvetet. Minen avslöjade henne. Fast shh, vi säger inget om det. Givetvis var det bara för att hon ville vara snäll och dela, ja givetvis var det så.

Och ibland händer det. Jag gillar inte shopping, men vissa dagar kan till och med det vara roligt. Som när man tassar runt bland klänningar från Calvin Klein och ramlar över en som hade varit perfekt till nästa bal. (Ja, innan senaste balen siktade jag in mig på ett lakan då jag helt gett upp hoppet om att hitta något. Att vara ute i god tid känns därför bra nu.) När klänningen finns i rätt storlek blev allt genast roligare. När jag prövat den och därefter insåg att den ingick i det fina rabatt-på-rabatt systemet (som man aldrig hittar i Sverige) blev jag överdrivet lycklig. En vanlig klänning från nelly.com hade varit dyrare. Ja, den var galet mycket nedsatt helt enkelt.

Och den där turen. Den tycks dyka upp lite när som helst. Jag hade inte handlat en enda sak under de första 1,5 veckorna i USA. När jag sedan bestämmer mig för att göra ett ryck och börja pricka av listan visade sig allt på Macy’s vara på rabatt just då. Och i flera fall var det ”rabatt på rabatt på rabatt på redan nedsatt pris”. En farlig fälla, för då blev genast många kassar fulla. Det är tur att jag har en snäll och förstående man. Vi pratade över Skype och jag erkände att jag hade spenderat ganska mycket pengar. Hans svar? ”Det tycker jag låter helt rätt. Det är säkert fina saker, right?” Såklart var det fina saker. Och lycka ligger verkligen inte i materiella ting, men jag måste erkänna att när jag packade upp allt var jag inte alltför ledsen. Dessutom insåg jag att jag exempelvis hade fått ett par byxor och en tröja från Tommy Hilfiger medskickat utan att ha betalat för dem. Bara sådär.

Kvällen spenderade vi åt att pricka av en annan av de saker som Jenny hade på sin önskelista. Att se en film och äta popcorn på en riktigt amerikansk bio. Så vi letade upp en biograf, hade turen att pricka in en himla bra film och köpte ett liten meny att dela på. Den minsta de hade för att vara mer specifik. För att förtydliga visade sig en ”liten meny” bestå av en medelstor hink överfylld med popcorn samt en och en halv liter dricka. Rimligt.

Till att börja med så ramlade popcornen ur hinken – den var så extremt fullproppad. Vi skrattade och konstaterade att det skulle ha räckt till att mätta ett kompani eller två. Minst. Det var så barnsligt mycket popcorn att ingen svensk någonsin skulle komma på tanken att servera något liknande.

Status för hinken efter 10 minuter in i filmen: ekande tom.

Jag gissar att jag inte behöver förtydliga detta men vi promenerade hem efter bion. I duggregn och bärandes på trehundrasjuttiotvå påsar från Macy’s. Det var det minsann värt för att jobba bort lite av de där popcornen. (Och på tal om att jobba bort något. Efter allt vårt promenerande i USA visar vågen -3,4 kg sedan innan resan. Trots popcorn och ”lagom är för mesar”. Ja, jag säger då det.)