Att uppleva Höga Kustenbron

Tänk ”San Francisco”. Nåja, kanske lite mer småskaligt och aningen mindre imponerande. Eventuellt. Men trots det mäktig, den där bron vid Höga Kusten. Eftersom vi ändå åkte över (och solen dessutom sken – som alltid när vi pausar) passade vi givetvis på att stanna till vid utkiksplatsen. Det var ett måste.

Bästa sortens bensträckare, med de där två pärlorna som jag älskar mer än livet. Att se dem tillsammans gör mig alltid varm i hjärtat. Han älskar henne, och hon honom – och det skiner igenom. Och de tröttnar aldrig på varandras sällskap.

Mina föräldrar passade på att reka reserutten medan vi ändå stod stilla, och Elsa var ganska tydlig med att Daniel inte borde blanda sig i. Lilldamen brukar jobba sådär, med att använda sin mycket seriösa min och diktera vilka roller vi övriga i familjen har. Tonåren kommer bli kul!

Och de här två. Mina föräldrar. Att resa med dem är ett sant nöje, och jag vet inte hur många gånger jag känt tacksamhet över att vi är en tajt familj. Att vi alltid varit en tajt familj, och att vi förmodligen alltid kommer fortsätta vara en sammansvetsad klan. Nog händer det att de går mig på nerverna ibland (dock inte tillräckligt ofta för att jag ska känna att exempelvis kollektivt boende vore en helt dum idé – det är fortfarande ett alternativ i mitt huvud), men jag vet verkligen inte vad jag hade gjort utan dem. De är mina klippor. Och SÅ roliga – som bonus.