Att uppleva något vackert
Detta är något vi gör alldeles för sällan. Göteborgs Symfoniker är lika outstanding varje gång, och de gånger vi faktiskt lyckas pallra oss iväg sitter vi med konstant gapande munnar och försöker behålla någon sorts tidsuppfattning. Det sistnämnda brukar visa vara totalt omöjligt. När vi går på bio eller sådär tycker jag ändå att man kan bli ”sitt-trött” efter ett tag, men det händer aldrig när vi är på konsert. Då svischar istället timmarna förbi orimligt snabbt. Att det dessutom är löjligt billigt när man går som student är ju fantastiskt. Ja, vi borde verkligen göra detta oftare. Passa på.
Nu senast var det en överraskning för min bättre halva. Jag, Jenny och Amanda hade bokat in oss, plus Daniel, på Fantasia. Jag vet inte om ni förstår lyckan i hans ögon. Eller det smajlet som omöjligt gick att rubba från hans ansikte. Och jag säger då det, den visningen var värd sina kronor. Tänk er Disney på storbild – ni är med så långt? Och klassiska musikstycken. Sedan tänker ni er det perfekta ljudet samt en riktigt underhållande snubbe som presenterar allt – hänger ni fortfarande med? Bra. Nu tänker ni er att allt sker live, mitt framför ögonen. Samtidigt är det så bra och vältajmat att ni emellanåt glömmer av att musiken inte är autosynkroniserad med filmen. Magiskt. Fullständigt och absolut magiskt.
När allt var klart kändes kroppen sådär fluffigt lyckolätt och hjärtat lite extra fladdrigt. Vi klev ut genom Konserthusets dörrar, ut i en kylig nattluft. Och när vi stod där och tittade upp, ja i precis den stunden började snön falla. Stora, lätta snöflingor av den pudriga sorten som man aldrig får nog av. Det var som om någon tömde en säck över oss, precis där. Precis när vi tittade upp.
En sådan torsdag hade vi. En magisk torsdag.