Att upptäcka en ny stad

Eller ny och ny. Jag kanske snarare borde säga att staden var okänd mark för mig, tills för några veckor sedan. Uppsala. Tänk att jag lyckats missa den pärlan i snart 22 år. Fantastiskt fin stad, att säga annat vore att fara med osanning så det stod härliga till. Och dagarna där uppe var i sig minst lika fantastiska som staden. Att få träffa människor som jag alltför sällan ser numera, gamla (och nya) vänner, och få spendera tid i deras sällskap. Ta igen lite förlorad tid liksom. Sådant gör mig varm i hjärtat. Och att cykla runt överallt, hur kan jag ha missat tjusningen med det? Den där rogivande känslan av att trampa fram längs kullerstensgator, titta på den upplysta domkyrkan kvällstid och (pinsamt) hälsa på alla jag möter. (Tydligen gör man inte så i städer, men jag är ju lantlolla i hjärtat så gamla vanor sitter i.) Kameran var helt klart bortprioriterad. Jag hade för mycket annat att pyssla med, tänka på och få undanarbetat.

Under den (väldigt sena) tågresan hem tyckte jag lite synd om mig själv, så jag tröståt skräpmat och allt gottis jag fått plats med i en tygkasse. Det är en hel del kan jag meddela. Fast ibland är det faktiskt okej att fuska. För lite ledsamt var det allt att lämna den där fina staden för att åka hem till en tentaperiod. Det är ett otrevligt byte. Så – på återseende helt enkelt!