Att välkomna en liten till världen

I fredags åkte vi hem till landet och svängde förbi våra vänner som just välkomnat sin son till världen. En två och en halv vecka gammal Thor. Så liten och redan fantastisk. (Ja det är okej att överanvända ordet ”fantastiskt”, speciellt när bebisar är inblandade). Jag insåg att senast jag träffade en så liten bebis var när min lillasyster föddes, för snart 16 år sedan.

Om jag tidigare sagt att bröllop har något magiskt över sig så ska vi inte ens börja tala om små barn. Inget slår det.

Det är med skräckblandad lycka som man håller ett sådant där litet knippe. Så liten och så ömtålig. Jag är ju lite känslig jag, så jag bölade lite lagom över hur vacker han är och av glädje för våra vänner. De gjorde det där så himla bra. Daniel mest himlade åt mig och frågade när han skulle få hålla. Totalt fick han kanske sju minuter av kvällen. Kan ha varit så att jag paxade resten. Eheeh. Så kan det gå.

En liten, liten groda som kryper ihop i helt orimliga sovställningar. Näsan är inget snack om, den kommer från hans mor. Vigheten däremot, källan till den är ännu oklar. Jag efterlyste en undersökning i ämnet och föräldrarna var snabba med att ställa upp. Ja, ni ser ju själva resultatet. Målfoto på den skulle jag säga.

Medan mini sov (eller vilade) passade vi vuxna på att smäcka i oss tacos. Därefter plockade värdparet fram glögg, juleskum och massor av snacks. Det måste ändå vara höjden av lyxig fredagkväll. Att dels bli bjudna på mat och dels få låna bebis en stund. Där och då blev en grå november genast några nyanser ljusare. Kvällen då vi fick välkomna Thor till världen.