Att välkomna hem en som varit på vift

Inatt fick vi äntligen(!) styra bilen mot Landvetter för att möta upp en mycket saknad svägerska. Hon som varit i USA de senaste 9 månaderna och roat sig med helt andra saker än familjen. Jag vet inte om ni hämtat upp någon efter sådär lång tid ifrån varandra, men av oklara anledningar hade jag fjärilar i magen. Inte lika extremt som på en första dejt eller så, men de där lätt kittlande, pirrande fjärilarna som man ibland får i maggropen.

Och när vi stod och väntade på att hon skulle komma ut genom dörrarna hann jag få något lätt panikryck och hävde ur mig: ”tänk om jag inte känner igen henne!?” (vilket jag såklart skulle göra). Ja, så nervöspirrig var uppenbarligen jag inför att möta min svägerska igen. Ingen vet riktigt varför, utan det är nog mer grejen att vi hade längtat och det för oss var en stor grej.

Jag hade på förhand röstat för att vi alla skulle komma i svenska nationaldräkter, vifta med stora flaggor, sätta upp en färgglad megabanderoll med VÄLKOMMEN HEM-hälsningar, bomba henne med konfetti, blåsa i tutor och köra ett väl inövat hejarklacksnummer med blågula pom poms. Jo, och ta med en matlåda full av potatis i olika modeller (för det hade hon saknat). De andra lät meddela att de i så fall skulle stanna i bilen och släppa lös mig själv inne på flygplatsen.

Vi kan nog kalla det att bli nedröstad.

Men ut kom hon till slut, och det var fint även utan mina storslagna idéer. Vi kramades hur mycket som helst och skrattade åt hennes fem fullproppade väskor (jo hon hade behövt akut-införskaffa en bamsing extra och sedan ändå inte fått plats med allt). Personligen stod jag mest och glädjebölade över att ha henne hemma igen. Very smooth, som vanligt.

Ja det var vår natt. Vi kramade om en saknad som varit på vift, skålade i bubbel och fick höra en femtedels snabbversion av en niomånadersresa. En fint natt.