Att välkomna vecka 14
Välkommen ny vecka ♥ Magen i vecka 14 (13+1)
Jag är fortfarande i någon sorts luddig bubbla där det kan passera en hel dag utan att jag tänker på att jag är gravid. Sedan råkar jag passera en spegel och hajar till innan polletten faller ner. Tänk att vi ska bli föräldrar till två små stjärnor. Vilken gåva!
Och lillsparven? 7,4 cm och 23 gram, det är vad veckans mått säger. Inte så pjåkigt med tanke på ökningen från förra veckan. Men kan vi bara stanna upp en sekund och fascineras över det faktum att vår lilla, lilla bebis redan kan forma olika ansiktsuttryck och suga på tummen!? Det finns helt enkelt naturbegåvningar, och sedan finns det fjortonveckorsfoster. Så. Himla. Coola! Knodden börjar mer och mer likna en faktisk människa, där individuella drag blir tydligare och tydligare för varje vecka som går. Öronen börjar anta en mer ”öronaktig” form, och håret på huvudet samt i ögonbrynen börjar tjockna. Jag kan inte tänka mig att det är något megasvall vi pratar om, men ändå tjockare än förut. Och pigment till framtida hårfärg genereras. Mini kan både gripa med händerna och sparka med fötterna, om än inte så länge (ganska förståeligt med den aningen begränsade muskelstyrkan). Och benen har nu vuxit om så de är längre än armarna. (Hurra för att mini slipper bli helt oproportionerlig och ha megalånga armar.) I övrigt blir minis rörelser mindre ryckiga och hen kan både böja samt vrida på lederna nu.
Mama bear: Vi kan väl sammafatta allmäntillståndet under veckan som absolut bottenskrap, men det beror mest på att vi haft sjukstuga. Jag har aldrig lidit speciellt av graviditetsillamående, men däremot åker mitt immunförsvar ner i källaren bums. Jag drar på mig allt och lite till i sjukväg känns det som. Dessutom har vi kombinerat det med en sjuk ettåring (som håller på att få hörntänder) och därmed har varken sömn eller återhämtning varit något vidare. Mycket mys i fluffiga filtar har det blivit. Utöver det är jag fortfarande extremt hungerkänslig och det går, precis som när vi väntade storasyster, från noll till hundra. Allt är frid och fröjd tills det slår till med full kraft – BAAAAM och jag håller på att dö på fläcken. Kanske inte riktigt, men känslan är sådan. Senaste veckan har inte varit ett undantag, så jag har fått äta mer eller mindre konstant. Även yrseln har varit lite extra tung det senaste, och jag får verkligen läsa min kropp väl för att inte hamna i obehagliga situationer. Jag är ju egentligen tacksam för mitt låga blodtryck, men just den där delen med att riskera svimma lite här och där är jag inte ett så stort fan av. Kort och gott, inte vår bästa vecka so far (men fortfarande inte så jag egentligen kan skylla eller klaga på graviditeten).
Veckans cravings: Mest har det nog varit hembakade saker (exakt vad har varierat från dag till dag), men även salta chips.
Veckans bästa: När Elsa, helt självmant, en morgon började gosa med och pussa på magen. Alltså sötaste söta!
» Graviditetsvecka 14 med storasyster.