Att vara politiskt deprimerad

Detta är jag. Mitt normala jag. Det är den jag vill vara. Glad, optimistisk och relativt bekymmerslös. Och ljus. Ja, för jag är ljus. Egentligen. Mitt normala jag är ljust. Mitt nuvarande jag är dock betydligt mer nedtonat. Det jaget som infann sig efter att höstens valresultat stod klart. Sedan den 14 september är jag inte längre mitt normala jag. Jag vill och försöker vara det, och jag är stark, men inte ens jag orkar vara lika ljus när världen blev så mycket mörkare.

Jag kan villigt erkänna att tanken på att flytta långt utanför landsgränserna slog mig. Inte en gång, utan flera.

Min hjärna säger att var tionde person jag möter omöjligt kan vara rasist. Mitt hjärta säger att det är helt absurt och totalt orimligt. Men faktum kvarstår, 13% av befolkningen valde att rösta in rasismen. Tretton jäkla procent. Sveriges tredje största parti. Valet 2010 kan jag på något sätt förstå, okunskap och dåligt omdöme kan spela in även hos den bäste av oss. Folk visste inte bättre. Men 2014? Ingen kan säga att de inte visste vad de röstade på. SD har gång på gång på gång visat sitt sanna ansikte, och det har uppmärksammats på alla håll. Så varför? Varför i hela fridens namn gör en människa det aktiva, frivilliga valet att rösta in något så vidrigt som rasism?

Jag vill gråta och slita mitt hår. Jag vill skrika. Jag vill försvinna och inte känna.

Jag hatar det.

Om du sedan är feminist, vänsterpartist, moderat eller kristdemokrat. Jag bryr mig inte. Det är helt upp till dig. Jeez, jag bryr mig inte om du så har en megacrush på Björklund – trots att jag anser att han totalförstört delar av det område som jag älskar och brinner för. Nej jag bryr mig inte ens om ifall du tokdiggar Löfven – trots att jag tror att han kommer göra vårt land lite sämre under de kommande fyra åren. Men sverigedemokrat. Det är ditt val, men jag kommer aldrig kunna acceptera eller respektera det. Aldrig. Och jag kommer aldrig förstå, vilket gör mig frustrerad.

Missnöjesröst? Det kan vara det mest idiotiska jag någonsin hört talas om. Ungefär såhär effektiv är den:

It makes no sense. Och ett farligt misstag är det.

Att rösta på SD är att säga att min bästa vän inte ska ha samma rättigheter som mig, bara för att vi är attraherade av olika kön. Idioti på högsta tänkbara nivå. Att rösta på SD är att säga att jag inte ska ha samma rättigheter som min man, bara för att vi råkar vara av olika kön. Och skulle jag få för mig att ifrågasätta orättvisor så är det helt okej att kalla mig fula saker och önska mig allt tänkbart ont – för jag är inte en vit, heterosexuell man. Att SD har en ”kvinnosida” är ett jäkla hittepå. Vad är det för skämt med att driva en kampanj om ”trygghet på riktigt”, när några utav de grövsta hoten och våldtäktsönskningarna kommer från män i samma parti? Att lägga sin röst på SD är att kränka och nedvärdera mig (liksom så oändligt många fler). Sedan säger jag inte att alla deras partimedlemmar är lika illa, men SD är det enda parti vars toppolitiker ständigt återkommer med rasistiska uttalanden, smygstödjer SvP på Facebook (trots att det värsta man kan säga uppenbarligen är att de två partierna skulle ha något gemensamt – exempelvis medlemmar), gillar sexistiska saker som läggs ut, hotar folk som inte delar deras åsikter och plockar fram järnrör när orden inte räcker till. Det skulle ta veckor, för att inte säga månader eller år, att diskutera igenom SD-politikers alla opassande handlingar och yttranden – listan fylls ständigt på. Och det kanske mest skrämmande är att dessa medlemmar oftast får sitta kvar på sina poster, även efter att  extremt olämpliga beteenden uppmärksammats. Jag kan inte se framför mig att något annat etablerat parti hade tillåtit sådant, framförallt inte i positionen som Sveriges tredje största.

Jag vet inte heller något parti som hade haft kvar sin partiledare efter att det kommit ut att denne fyllesjunger och ”schalalalaa:ar” om mord på en annan människa. Det är ett sjukt beteende. Sjukt.

Så, kan vi för en stund minnas hur det gick sist ett land röstade in rasismen till toppen? Det har bara hunnit gå 70 år. Vi borde inte ha glömt så snabbt. Jag säger inte att Åkesson och Hitler är samma sak, men att säga att historien inte kan upprepas igen är vansinne. Vi har sett flera exempel på att det går. Att människan är lätt att övertyga när det handlar om att vissa ska anses vara värda mer än andra, trots att vi kan vår historia och vet hur det gick senast. Vi får aldrig någonsin tillåta oss glömma att Hitler var en fullt demokratiskt vald ledare, och bara veckor efter valet satt alla andra partiledare inspärrade. Några ynka veckor. Jag säger inte att Åkesson och Hitler är samma sak, men deras politik kommer från samma ursprungskälla, de står båda bakom idén om vi-mot-dem och de surfar på exakt samma våg – missnöjesvågen.

Nej men det ringer väl inte så många varningsklockor och sådär. Noll igenkänning. Inga proteströster mot andra partier spelar in? Inga missnöjesröster mot invandringen och den dåliga integrationen i landet? Inga löften om att Sverige skulle vara så mycket bättre, tryggare och starkare ”utan invandringen” (och då vet vi alla att det inte direkt syftas på någon invandring från USA eller Nordeuropa – utan en väldigt ”specifik invandring”)? Och sedan råkar SD vara det första parti i svensk historia som portar nationell media från deras valvaka. Vi har alltså ett parti som inte kan hantera att bli granskade. Ett parti. Och deras argument var att de inte stödjer någon form av ”extremism” eller våldsbejakande handlingar, fast att samtidigt bjuda in snubben som öppet pratar om att skjuta muslimer och ”få det gjort” känns tydligen befogat och vettigt. Ett parti har redan nu försökt censurera delar av mediavärlden. Ingen människa kan vara så blind att man inte ser några kopplingar. Ingen människa får vara så naiv och tro att vi inte kan upprepa historien igen. Vi kan, tro mig, vi kan.

Jag försöker förstå, men misslyckas varje gång. Vad är det för vidrig värld 13% av vår befolkning vill ha egentligen? Detta är vad som släcker mitt ljus. Jag är politiskt deprimerad. Vetskapen om att ett rasistiskt parti nu är Svergies tredje största, och att deras stöd fortsätter öka. Vetskapen om att vi har en rasistisk homofob till andra vice talman – och att man aktivt valde att inte gå emot praxis för att stoppa situationen (trots att det är bara det, praxis!). Jag älskar och värnar om demokratin i alla lägen, men ibland innebär det faktiskt att säga nej. För med sådana ledare i toppen så kommer vi inte leva i ett fritt, jämställt och tryggt land. Tanken på det sänker mig. Klumpen i magen över att detta är vad mina framtida barn kommer få växa upp med. Att detta kommer vara vad de anser normalt, eftersom det är den enda preferens de kommer ha. Fast jag har ändå tur. Vi kan förhoppningsvis få biologiska barn, och med våra gener lär de tveklöst bli vita och se ybersvenska ut. All vår familj och släkt är dessutom svensk, vilket lär vara en bonus i ett SD-samhälle. Tur. Allt handlar om tur. Ska jag försöka glädjas åt att jag har denna ”tur” på min sida? Det är vansinne. Tänk om vi får helt fantastiska barn som inte är heterosexuella eller på andra sätt inte följer normen, hur ser deras liv då ut? Eller om vi skulle vilja adoptera barn, kommer de ha samma chanser? Och hur ska jag kunna förklara för mina barn att vissa av deras favoritmänniskor (en grupp som min bästa vän garanterat kommer tillhöra) inte har samma rättigheter som jag, bara för att ”deras kärlek är fel” (som om någon någonsin skulle ha rätt att bestämma en sådan sak)? Bara tanken på det får mig att gråta av frustration. Likaså gör vetskapen om att jag längtar ihjäl mig efter att få flytta tillbaka ut på landsbygden, men att det samtidigt är där som rasismens stöd är som allra störst.

Den här hopplösheten. Oförmågan att ändra situationen och rädda världen. Om jag bara kunnat. Jag gör vad jag kan. Att bli lärare och utbilda framtiden till att leva jämställt, tänka för sig själva, tro på alla människors lika värde och aldrig någonsin stödja rasism är en av sakerna. Ändå räcker det inte. Och det skrämmer mig. Hopplösheten och frustrationen – jag antar att den är en del av konceptet ”politiskt deprimerad”. Helt enkelt en del av mitt nuvarande jag. Låt oss hålla alla tummar, fingrar och tår för att det inte förblir så speciellt länge.