Att vara utelåst

I fredags, efter att vi hade varit på min lillasysters fina avslutning, skulle jag och Daniel åka hem tidigare för att börja förbereda något sorts firande. Sagt och gjort, iväg for vi. Och fram kom vi. Vad vi först då insåg var att vi inte hade någon nyckel med oss, och givetvis var allt låst. Så i vanlig ordning spenderade vi några sekunder åt att svära (tyst, såklart) och sucka frustrerat, innan vi insåg att vi var på landet och att det fanns ett stall. Ja stallet i sig var kanske inte så mycket att hurra för, men de som bor där inne kan lyfta vilken dag som helst.

Och bara att kliva in och möta den där flocken av miniterrorister, som på korta ben rusar fram så snabbt de bara orkar för att kunna hoppa upp i någons knä. Bara det får mig att skratta och bubbla över av lycka. De sprider så mycket kärlek och automatiskt förväntar sig att få lika mycket tillbaka. Tilliten. Att jag hade shorts på mig (och därmed bara ben) såg de inte som något hinder när de tog sats, hoppade upp och satte klorna i mig för att kunna lägga sig till rätta. Vissa föredrar en papegoja på axeln, jag kör på sovande kattungar istället.

Och den där lilla gula fluffbollen håller på att smälla av varje gång Daniel visar sig. Två sekunder. Det tar absolut max två sekunder från att Daniel lyfter upp honom till att han krupit ihop och sover. Om man sedan hade på plan att röra på sig inom de närmsta två timmarna är det bara att glömma. Så där sitter man som en staty, tittar på klockan och accepterar krampen samt det faktum att allt annat får vänta en stund till. Life is tough.

Gränslös kärlek och ett sant nöje att bli utelåst. Jag skulle förmodligen kunna spendera hela mina dagar i det där stallet, bland sju småttingar som gör att tidsbegreppet känns helt irrelevant.