Att vinka hejdå

Att släpa med minis babynest hit upp var i sanning överskattat.

Det där med dålig sömn och tidiga morgnar har vi (peppar peppar!) nästan aldrig fått lida av. Vi är verkligen så bortskämda med sömntimmarna. Och för mig som är en riktig sjusovare är det himmelskt att ha en bebis som matchar mig. Vi brukar sussa sammanflätade och snarka ikapp, jag och hon. Morgnar som den här, när vi måste upp tidigt är desto kämpigare för oss. Pappan i trion här fick ta en lång och tålamodsprövande kamp för att få upp oss båda ur sängen.

Men nu har vi morgonmyst, ätit frukost och umgåtts det sista med minis gammelfarmor och gammelfarfar. (Ja, det sista för den här veckan alltså. Vi bor ju som tur är närmare varandra i vanliga fall, när vi inte är på semester. Så på hemmaplan ses vi.) Bilarna är packade, kramarna utdelade och vi rullar söder ut igen. Hemåt. Fast med ett antal stopp längs vägen såklart, vi sätter oss inte och sträckkör inte. Men goooodmorgon Sverige, här kommer vi!