Att zippa sig ner över regnskogen (Arenal, Costa Rica)
Daniel illustrerar: känslan när det börjar regna mitt under färden.
Det är ingen överdrift när jag säger att vi hittar på roliga saker på våra resor. Sådär megaroliga. Ta nyårsafton som exempel. Ni tänker förberedelser inför en kväll med fest och glitter? Vi tänker canopy tour sisådär 200 meter över regnskogen. Med några inskannade (och olagligt dyra) souvenir-bilder av sämre kvalitet som enda bevis kan jag meddela att vi genomförde det och överlevde. Och dra mig baklänges vad fräsigt det var alltså.
När vi åkte upp med linbana (i en öppen gallerbur) regnade det på friskt och väl där uppe insåg jag att mitt linne dolde ungefär lika mycket som om jag hade varit naken. Himla käckt och varmt, not. Först när vi var genomsura slutade det regna. Ett fladdrigt åk senare var allt snustorrt igen. Jo ungefär så fort susade vi fram, ni kan ju bara tänka er.
De gav oss möjligheten att bli varma i kläderna och känna på ett åk. Mjukstart ni vet. Kanske 5-10 meter över marken, en väldigt rimlig fallhöjd, och omringad av skog. Det kändes bra. Sådär ”jag har inte riktigt koll på bromsen men detta gick ju bra ändå – jag löser det”. Jag var hyfsat kaxig och tuff i det läget. Min sele kopplades loss från linan, jag traskade fram till första ”riktiga” linbanan i väntan på de andra, tittade ut mot nästa plattform (som man för övrigt inte ens kunde se klart) och.. ”oh. oooh. OH. wooa. oh, oookej” följt av ”aha. Oh. I see, det är alltså idag jag ska dö.” Så mycket för den mjukstarten.
Det var inte några nådiga höjder vi ihopkurade svischade fram över, men det var så in i bängen roligt. Jag mest tjöt hela vägen ner. Under den första sträckan var lätt panik invävt i tjutandet. De personer som tog emot mig trodde nog jag höll på att dö, med tanke på alla kramar, high fives och peppiga ord de öste över mig. Resten av sträckorna var det mer frågan om glädjetjut. Lite som Ronjas vårskrik, och ungefär lika smärtsamt för öronen gissar jag. Jag hade nog räknat med att jag skulle ha skrämt bort alla djur inom åtminstone några kilometers radie, så det var aningen otippat när en tvättbjörn (eller någon besläktad variant) av modell grande hoppade upp på plattformen under Elise just när hon susade iväg. Hennes ben har aldrig varit så högt över marknivå som då. Ingen klandrar henne. Jag hade inte heller velat ha med mig en stackars tvättbjörn i knäet där.
Så galet roligt grej alltså. Vi kom ner smutsiga från topp till tå, och med ett humör som var absolut maxat. Turen var alldeles för kort för att vi skulle känna oss färdiga där i trädtopparna, men that’s life. Man kan inte få allt man vill. Upplevelsen var så långt ifrån glittriga långklänningar och glammiga partyförberedelser som man kan komma, men fy racksingen vilken bra spenderad nyårsafton. Sällan har jag skådat någon bättre.