Det bästa av alla världens jobb

Det där med positiva superlativ är lite av min grej. Eller kanske väldigt mycket min grej, om vi ska vara ärliga. Jag gillar dem, och när det finns så otroligt mycket i min vardag som jag älskar så vill jag givetvis inte lägga fram det som mindre värdefullt än vad det egentligen är. Mycket i livet tycker jag är just ”bästa, finaste, vackraste, mest fantastiska, underbaraste, roligaste och finaste NÅGONSIN”. Samtidigt inser jag att det kanske har med min inställning att göra, ett aktivt val att se allt så, och även om de är bra saker finns såklart en skala också där.

Jag fullkomligen älskar alla mina jobb och tycker att de är helt fantastiska hela bunten. Verkligen!  Igår ägnade jag mig dock åt den syssla som slår allt annat med hästlängder. Jag var barnvakt åt stans finaste ungar. Och det sista var verkligen ingen överdrift. En gammal kollega (från när jag jobbade på Handelsbanken) och hennes man skulle plåga sig igenom Göteborgsvarvet, så jag hoppade in som lektant. Det är ett jobb som inget annat kan mäta sig med. Inget.

  
  
Vi gick till stan och köpte glass, badade fötterna och studerade grodyngel samt hängde i lekparker mest hela dagen.

Sällan skrattar jag så mycket under en och samma dag. För att inte tala om hur ofta knoddarna själva kiknade av hysteriskt skratt. Allt som de där småtrollen säger och hittar på får mig att ligga dubbelvikt fler gånger än jag kan räkna. Jag tänker att några fina citat kan vi ju dela med oss av, delad glädje är dubbel glädje.

Kim 5 år (då vi spelar Rappa Kalja med hittepå-regler): ”Jaaao Hanna, du leder nu.. Men jag kommer vinna ändå. För jag är smart!” och när jag sedan lät honom gå om mig, ”HAH! SER DU, seeeeeer du!? Jag sa ju att jag skulle vinna!”
– Skönt ändå att vi är ärliga. Jag är uppenbarligen inte tillräckligt smart för att kunna vinna ett tur-spel.

Unna 6 år (bläddrar i en sporttidning): ”Men titta häääär – är detta Frankrike? Jo, det måste det faktiskt vara.” och som svar när jag nyfiket frågade varför hon trodde det sa hon, ”för jag känner igen havet såklart! Det var sådär blått där jag badade i Frankrike.”
– Jag (som vuxen) borde såklart veta att marinblått havsvatten bara hittas på en strand i Frankrike. Daaah!

Kim (vid matbordet): ”Du Hanna, det är himla tur att mamma och pappa inte är hemma nu!” *jag väntar lite smånervöst på att få höra vad jag gjort knasigt* ”det hade inte fungerat med er tre vuxna runt bordet.. Då hade ni nog skrattat för mycket och alldeles för högt! Någon av oss barn hade nog fått ont i öronen. Ja, det tror jag.”
– Det måste ändå vara ett tecken på fint hem, när det är glatt och skrattas lite ”för mycket”.

Unna (hakar på konversationen vid matbordet): ” JAA! Och hade inte du kommit så hade vi inte köpt hem tomtegröt (risgrynsgröt – en favorit hos barnen) eller lunchat det idag! Så det är JÄTTETUR att du kom hit tycker jag.”
– Om det är något man vill vara älskad för så är det väl det, att man bidrar till favoritmatlistan!? Kan något toppa?

Unna (på väg hem från stan): ”Detta är min otursdag. Jag har skrapat tårna och snubblat massor! (aj aj aj)” och när jag säger att det är tur att hon inte ramlar omkull de gånger hon snubblar konstaterar hon snabbt att, ”joo, för jag är barbent idag och då kan man faktiskt bryta benet. OCH det är en otursdag. Det kan bli så att man får otur om man gör sönder en spegel med ett paraply.. Eller går under en stege med ett uppfällt paraply.. Jag har gjort båda.”
– Man kan alltså bara bryta ben när man är barbent? Det är ju en helt klart bra säkerhet, men sommarsäsongerna måste vara en ren mardröm. Och paraplyer är farliga oturs-ting minsann. Pass opp!

(Vi går i en låååång uppförsbacke hem från stan och jag börjar bli lite småmatt av värmen.)
Kim: ”Snart kommer den längsta och brantaste backe du nååågonsin sett” *jag grimarserar inombords och hejar på barnen som tappert klampar på uppåt* ”ahh, men jag går här med dig Hanna. Jag slösar inte heller på min energi!”
– Wait whaaat!? Här går jag i, vad jag anser vara, ett ganska bra tempo och ungen tror jag aktivt väljer att hålla tillbaka och ”spara på energin”? Eh. Okeej, vi säger så. *Träningsångesten börjar genast krypa närmare*

Barnen får syn på en hund och säger spontant ”åååååh vilken fin hund du har!” *tanten som håller i kopplet svarar inte utan nonchalerar och fortsätter gå*
Kim: ”Vad konstigt att hon inte svarar!”
Unna: ”Nää, hon kunde nog bara inte prata.”
– Jag älskar att barn är så oskadade av samhällets normer. Den mest rimliga förklaringen de kan komma på till varför en främling inte skulle svara på tilltal är att ”hen kan förmodligen inte prata”. Och då är det såklart helt okej att man är tyst, helt naturligt tycker de. Fortfarande så oskadade, det är fint.

En bra dag med toppbetyg från alla håll och kanter tror jag bestämt. Konstant skratt och full fart, jag kunde inte annat än fascineras över hur mycket energi de där två hade i kroppen. Mini blev dock så trött sen att han somnade ståendes precis innan middagen – då vet man att man har lekt ordentligt. Innan läggdags spelade de in några filmer med sig själva (samt höll på att dö skrattdöden över deras egen humor) och vi hade världens mysigaste sagostund. Därefter låg de och tisslade och tasslade i tron om att jag inte skulle höra (eller märka när de tassade upp för bus), men somnade sedan utan protester. Ska inte barn vara jobbiga att natta?

Ja det är inte svårt att vara en bra barnvakt när detta är råmaterialet man får jobba med. Jag säger då det. Och ungarna tyckte först att jag borde sova över, men om det verkligen inte gick så ville de ”åtminstone lägga in en pax till nästa år”. Med nöje bokar jag in det i kalendern.