Det sista av julen

I alla grupper har vi våra olika sociala roller. Jag har många. När det kommer till Daniels sida av släkten så vågar jag nog påstå att jag fått etiketten ”lektant”. På mitt eget bröllop fick jag (eller ja, släpet på min brudklänning) agera gömställe åt Daniels yngsta kusin, då förstår ni kanske på vilken nivå vi ligger? Och jag har verkligen inget emot det. Nu på senaste släktträffen i julas så stod jag i köket och sköljde sallad när jag hörde någon ropa ”Haaannaaa!” och såg en liten apa springa fram och kasta sig i min famn. Nog för att en heldag med mini-marodörerna gör att jag ligger nerklubbad minst 10 timmar i sträck efteråt, men hjärtat växer liksom ett antal storlekar på kuppen. Definitivt värt det! Det är fasligt svårt, för att inte säga helt omöjligt, att inte känna sig omtyckt där. Och jag fick ungefär sisådär sjuttionio hejdå-kramar när de sedan skulle åka hem. Det är kärlek det.

Vi har också hunnit bli medbjudna på bio. Världens finaste föräldrar, min superman, en lillasyster som illa kvickt paxade platsen bredvid min superman och jag. Ja och Allan Karlsson då såklart. Han den där hundraåringen ni vet? Vi hade alla en fin kväll i Skara tillsammans. Utan tvekan en sevärd film om ni frågar mig. Fast så har jag å andra sidan inte hunnit läsa boken än så min åsikt kanske inte är fullt relevant för alla.