Dit alla vägar leder (Rom, Italien)

Jo nu är vi minsann hemma på svensk mark igen, efter en hel vecka i värmen. Trots att vi emellanåt behövt klämma in en timmes jobb eller plugg så har det varit världens bästa paus-vecka. Från första början var det bestämt att detta skulle bli en resa utan press och där vi fick göra precis vad som kändes bra för stunden. Så ja, vi har gjort allt vi känt för. Vi har sett allt vi önskat, vi har gjort olika utflykter, vi har ätit ute på restaurang, vi har tagit några sovmorgnar och vi har faktiskt haft kvällar då vi varit så trötta att vi köpt med take away samt en flaska vin till rummet och gosat ner oss framför en film. Precis en sådan avslappnad paus som vi behövde från vardagen. En uppladdning av batterierna helt enkelt.

Redan första kvällen stötte vi på vår första utmaning under resan – vi visste inte hur vi tog oss ut ur trapphuset. Vi båda var helt bergssäkra på vilken dörr vi kommit in genom, men nyckeln gick bannemig inte att vrida om. Vi lyckades inte ta oss ut ur vår egen byggnad. Just en fin start. Vi tacklade dörren, försökte vrida nycklar åt alla möjliga håll, drog i handtaget. Till sist började vi överväga om det var någon av de andra dörrarna (som såg exakt identiska ut), men eftersom de inte kändes lika rätt blev vi lite nervösa att testa. Man vill ju inte att folk ska tro att man håller på att bryta sig in i deras lägenhet liksom..

… Och det visade sig att det var ganska exakt vad vi hade gjort. Försökt bryta oss in i någons lägenhet alltså. Uppenbarligen befann vi oss inte ens på rätt våning när vi höll på att brotta oss igenom vad vi trodde var ytterdörren. Den dörren vi faktiskt skulle ut igenom såg dessutom helt annorlunda ut – oklart hur vi hade kunnat missa det. Oavsett vilket så gick vi rysligt fort därifrån, med den där känslan av att ha kört sin intelligensnivå i bott, och hoppades på att det var en källardörr vi kämpat med (och inte någon livrädd stackares privata dörr).

Vi bodde i ett hus med den mest minimala dörrmatta man kan föreställa sig. Och vi hade den mest urgulliga värd man kunnat önska. Kommunikationen var lite svajig, men vi körde något sorts 30-30-30-koncept. 30% mixade språk, 30% gestikulerande samt vevande med diverse kroppsdelar och 30% google röstöversättning (när det verkligen krisade). Fungerade kalasbra! Och huset i sig var ganska optimalt för oss. Större delen av tiden bodde vi ensamma vilket innebar att det var lite som att ha en lägenhet för oss själva, med enda undantaget att frukosten stod serverad på bordet varje morgon. Helt okej kändes det, helt okej.

Vi använde våra fötter flitigt och promenerade nästan oavsett vart vi skulle. Rom är ju inte så förbaskat stort egentligen. Åtminstone inte de gamla delarna där vi spenderade största delen av vår tid. Och att promenera har sina fördelar, framförallt så hinner man se så otroligt mycket mer än om man utnyttjar kollektivnätet. När vädret dessutom är på topp (vilket det var under hela vår vistelse) så är inget annat än att gå aktuellt för oss. Jag hade definitivt rekommenderat alla andra att göra likadant om man bestämmer sig för att åka dit och samtidigt inte vill missa hälften av upplevelserna.

Väntetid – första på gud vet hur länge. Vi var så tidiga att vi hann med flygbussen före den vi hade tänkt oss. Kors i taket!
 

Och vi fick en touch av vår bröllopsresa. Inför hemresan hade vi köpt på oss sådana där chokladdoppade pinnar som vi åt enorma mängder av under bröllopsresan för två år sedan. Jag har inte hittat något liknande i Sverige (förutom Fingers som inte smakar likadant), trots att de i min värld är ungefär världens smartaste partysnacks. Oh well, jag passar på att smäcka i mig dem när jag får chansen. Exempelvis under en hel flygresa. Lite som tröst också för det faktum att vi hamnade bakom en snubbe med potentiell magsjuka. Jag behövde helt enkelt fokusera mina tankar på något annat för att inte gå bananas över risken att jag kanske skulle ligga klubbad i en några veckor lång kräkfest. Senare, när vi väl landat, var det ett regnit och grått Göteborg som välkomnade oss hem. Höst på riktigt, så att säga. Och det var okej. Jag var mest glad att få komma av det där planet, regn eller ej utanför. Borta bra, hemma bäst!

När jag ringde min svärmor så lät hon meddela att hon var jätteglad att vi verkar ha haft det bra (vilket är trevligt), men hon önskade inflika en liten kommentar och notis i kanten – ”nästa gång åker ni inte utan svärmor!” Tydliga order. Jag har noterat och lagt in en påminnelse. Om jag någonsin tänkt överraska Daniel igen så får jag helt enkelt boka en extrabiljett. Sådana är tydligen reglerna. När jag tänker på saken bör jag kanske i fortsättningen även skicka ut en formell inbjudan till fantastiska bloggläsare som är sugna på att haka på, ingen nämnd ingen glömd.