En flygning av extremsorten

I vanlig ordning var vi ute lite i sista minuten innan vi skulle iväg. Jag jobbade och hade inte packat klart, vi hade inte gjort klart allt här hemma och Daniel lunchade med en kursare. Ja, lite för mycket ”vi har all tid i världen-tänk”, precis som det brukar vara hos oss. Så vi sprang till bussen, hann precis slänga ut soporna på vägen (man måste maximera utnyttjandet av de sista sekundrarna) och hade fina vänner som väntade med nyköpt lunch åt oss vid flygbussen.

Lagom avkopplad start sådär.. Ehee.

Det där med att flyga från Göteborg City Airport är alltid spännande. Det är så totalt dött på allt vad liv kan kallas. Vi fick ganska många minuter att pusta ut och andas, hann äta vår (då kalla) lunch och lyxa till det med ett toalettbesök (det är ungefär så mycket man kan göra på den flygplatsen) innan vi hoppade på flyget. Jag och Daniel fick av ännu oklar anledning prioriterade påstigning, så vi flinade glatt och vinkade åt kocken och juristen som stod kvar i kön medan vi traskade iväg. Och så satt vi där på våra platser, väntade på att få se vem som skulle slå sig ner på platsen bredvid våra och jag insåg att jag inte hade något godis att äta. Eller något alls att knapra på för den delen. Kris! Jag rotade igenom min väska och blev överlycklig över en ask Läkerol som jag intalade mig själv skulle räcka hela resan. Jag skulle minsann spara. Fem minuter efter att vi lämnat marken var asken tom.

  
  
Det där med att vänta på alla andra. Prioriterad påstigning inser man snabbt är himla överskattat.
 

Upp i luften kom vi, och för att vara helt uppriktig är jag nästan förvånad över att vi stannade där så länge. Det var den mest turbulenta och svajiga flygresa jag någonsin varit med om, och då har jag ändå hunnit göra några stycken genom åren. Hela resan wobblade planet till höger och vänster, upp och ner. Det var himla underhållande att bara sitta och titta på hur folk rörde sig i takt med flygplanet. Min mamma (som är tuff med många saker, flygresor inte inräknat där) hade förmodligen haft hjärtstopp både en, två och fem gånger innan vi hunnit landa. För att inte tala om handsvett. Det skrattar vi alltid åt. Min fina, lätt hariga mamma.

För min egen del var jag synnerligen nöjd. Det skakade, men det kändes sådär ryckigt vaggande på något vis. Som när man var liten, fast lite mer våldsamt kanske. Det kändes bekant och jag sov. Daniel kliade mig i håret, ingen paxade platsen bredvid oss, jag fick breda ut mig och jag sov. För mig är det en optimal resa på så otroligt många nivåer. Fast å andra sidan är jag självutnämnd expert på att sova, och den i familjen som alltid blir hackad på för alla olika sovställningar jag får till. Få gånger är jag så vig som när jag ska sova på ett obekvämt ställe – även en skicklig akrobat hade blivit imponerad.

Hursomhelst. Landade i Spanien gjorde vi och det gick så bra att vi till och med fick bagagen samt lyckades trixa fram bilen. Vi körde bara fel en gång på vägen till lägenheten och allt som allt skötte vi oss superbt om jag får säga mitt. Riktiga proffs på resefronten.