En kväll i äkta spansk anda (Estepona, Spanien)

Detta var något helt nytt för mig. Flamenco. Jag har länge tänkt att jag ska ta mig iväg och titta, men så har det inte blivit av. Inte förrän nu. Hela storgänget (Daniel, jag, mormor, morfar och inte mindre än två grannpar) strosade glatt iväg längs stadens alla bakgator för att hitta in till detta lilla flamenco-hak. En aningen annorlunda upplevelse måste jag medge, men en synnerligen trevlig sådan.

Sedan dess övar jag febrilt på att få klackarna att smattra sådär galet snabbt. Jag må se ut som en skadeskjuten höna med bakvikt (och låter kanske ungefär likadant) just nu, men skam den som ger sig. Jag har ett mål. Daniel ska sjunga en känslosam liten trudilutt (eller som han kallar det: ”försöka få fram någon form av ljud”) medan jag bjuder på ett alldeles lysande shownummer. Jag och mina klackar.

Uj uj uj! Jag säger då det.

Pass opp! En vacker dag bjuds ni kanske på en video som får er att trilla av stolen av ren häpnad.