Ett land av blått (Algeciras, Spanien)

Vattenland alltså, det är grejer det! Som ett megastort lekland fast för vuxna. Ja även för barn såklart, men mycket är ämnat för vuxna. Huuur roligt!? Att få leka hela dagar är ju helt oslagbart. Att dessutom få känna den där lätta panikkänslan (på ett märkligt nog positivt sätt), suget i magen, nervöspirret och lättnaden över att sedan, mot alla odds, ha överlevt en åkattraktion är ju ganska fantastisk. Fy bubblans vad roligt!

Vi (Daniel, jag, min lillasyster och hennes kompis Molly) var gaaanska tuffa och åkte nog allt som Bahia Park hade att erbjuda. Ja, vi var inte så kaxiga när vi fick solkräm i ögonen.. Men bortsett från det så! Jag kände mig minst sagt ganska cool jag.

Innan varje läskig, ny åkattraktion så lät det ungefär såhär:
– Haaannaa, vi ska åka den här. Du får åka först! Vi sen. Daniel sist. Men du först.
– Eh, den hääär? Ska VI verkligen åka DEN HÄR?
– Ja!! Kom igen nu Hanna, du först.
– Ah fast.. Eh. Ja men vi kör väl då. Om ni är heeelt säkra!?

Och så hade jag min inre kamp som lät ungefär såhär:
JAG VILL INTE DÖÖÖÖ! Vad håller jag på med? Okej.. Nu kör jag. KÖÖR BARA KÖÖÖR! Eller nej.. Jag ångrade mig. Fast jag måste. Nu måste jag. Eller inte.. Va tusan! Kom igen Hanna! Andas. Paniiiiik! Jag kommer bryta benen. Eller dö. Antagligen det sistnämnda. Nää, get yourself together girl! Nu kör jag för bövelen. Men det är SÅ brant! Och högt! KÖÖÖÖÖR!!

Som sagt. Kände mig riktigt tuff där borta! Tokball. Och vi åkte allt. Fattar ni!? Allt! Kul var det också. Hysteriskt, barnsligt superduperüberroligt! Ja en dag i ett blått, vått land är inte fy skam alls.