Jennys bakgård (Washington, DC, USA)

Förra onsdagen passade vi på att göra ett besök på ”Jennys lilla bakgård”. Vi hade möte på morgonen och möte på eftermiddagen, så det passade alldeles perfekt att klämma in en lunch utomhus. Och vart vill man hellre luncha än på ett zoo? Ingenstans. Precis.

Vädret var, liksom alltid, på vår sida och parken visade sig från sin allra bästa sida. Om ni är i trakterna rekommenderas ett besök här å det varmaste. Det är ett relativt stort zoo (sett till yta – jag anser personligen  att djuren har för små inhägnader), inte minst för att vara helt gratis. Jag tycker att det väldigt ofta är gratis här, både inträden till parker, zoo och museum. Och för att vara av så hög kvalitet är jag som turist förvånad. Väldigt förvånad.

En synnerligen lagom utelunch. Medhavda, hemmagjorda wraps på en bänk med trevligt sällskap och sol – en fasligt fin kombo alltså. Och djur. De gör alltid tillvaron lite finare, ett faktum som är omöjligt att förneka.

Det är ytterst sällan jag ser någon var så entusiastisk som Jenny var. Likt ett barn hög på en sockerkick for hon runt över hela parken och gullade med alla djur. (I filmen ser man främst hennes panda-gulligull, men det var närvarande även vid kattdjuren och alla andra inhägnader.) Jag ser det lite som ett under att vi fick komma därifrån utan att behöva genomgå någon sorts undersökning. Jenny 23 år: ”åhh, pluttinuttigulligull vad fiiiin du äääär. Vill tiger busa lite? Ja, klart tiger vill busa! Ska Jenny komma och kittla dig på magen? Ska hon det!? Ja ååh så fin du äääär. Gulligulle!” Som sagt. Det är ytterst få gånger jag sett någon med så mycket inlevelse och entusiasm. Fast jag älskar det. Hon är inte ett svårt resesällskap, det är då ett som är säkert.