När man får en extra familj
En av de finaste grejerna med att vara gift är att man (i de allra flesta fall) får en extra familj. Och släkt. Att liksom bli adopterad in i ett extra skyddsnät av kärlek. Och jag är så så tacksam för den bonusen. Senast vi träffades med svärmors syskon och familjer (ja, den närmaste cirkeln) var omständigheterna minst sagt de sämsta tänkbara. Ändå är det skönt, just för att jag har dem och vi kan dela upplevelser – bra som dåliga – med varandra. Gråta och skratta ihop, ni vet. Sådant gör mig tacksam.
Och kidsen. Daniels mini-kusiner, som inte längre är så mini. De som frågar Daniel ”när kommer din fru?” alla gånger jag inte är på plats. De som pekar på mig och säger ”jag brukar sakna dig Hanna”. De som entusiastiskt ropar ”ja, ja, JAA!”, rusar fram och slänger sig i mina armar när de får syn på mig. Minisarna är ungefär de bästa av alla. I deras sällskap är det svårt att vara ledsen. Sedan är det alltid skönt att de inte häver ur sig saker i stil med ”Hanna kan vi göra en riiiktigt ful grimas?”, och sedan gör en mes-grimas (som definitivt inte räknas) så jag blir lämnad ensam att se ut som ett freak… Himla skönt faktiskt. *Känn ironin flöda*
Nu har min suveräna svägerska åkt över till ’Merica för att bo och studera i nio månader. NIO! Fattar ni hur lång tid det är? Jag smäller av lite bara av att tänka på det. Vi på hemmaplan har fortfarande inte gjort upp någon sorts överlevnadsplan, vilket i ärlighetens namn känns lite krisigt nu. Även om jag vet att hon har (och kommer ha) den roligaste upplevelsen ever där borta, så är det mycket oklart hur vi ska klara oss här. Hon är alltid den som langar kramar till höger och vänster och outtröttligt pysslar med mitt hår (tills jag är på vippen att somna av njutning). Hur klarar man sig utan sånt? Tips, anyone? Vi letar nu vårresor till rimliga priser, mest för att kunna hälsa på henne och sådär. Det känns som the only way to handle this. Jag fungerar helt enkelt inte riktigt lika bra när familjemedlemmar saknas. Så våren, det är tur att den inte är så hemskt långt borta.. Ehee. (Och ja, man kan definitivt matcha Color Me Rad-färgade gympaskor till den där outfiten. I just did. Att köra bil i klackar har aldrig känts som en speciellt smart idé – comfort before fashion, yeah!)