När man får långhelg

Långhelger kan kanske vara bland det lyxigaste som finns. Åtminstone enligt mig. En av de många fördelarna med att vara student är ju just det, att man ibland får långledigt automatiskt. Eller automagiskt, om man så vill kalla det. Jag fick ledigt från torsdag eftermiddag, och om det inte varit för alla roliga saker vi gjort så hade jag känt mig ganska utvilad nu. Fast så är inte fallet. Inte alls. I torsdags var vi ute på pubrunda med chalmeristerna – en lika stor succé som det alltid brukar vara. Faktum är att vi aldrig brukar komma speciellt långt på själva ”rundan”, förfesterna är alltid för roliga och drar ut på tiden. Sent kom vi hem – trötta och glada.

På fredagen var vi bjudna på middag hos några vänner. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, om ni har möjlighet att skaffa er trevliga kock-vänner så gör det. Verkligen. Få saker känns lika bra en fredagskväll som att bli bjudna på fantastisk mat, dricka vin, skratta och hänga i nypimpade kök som ser ut att vara plockade direkt ur ett inredningsmagasin. Extremt få saker. Jag bara älskar’t!

I lördags såg vi till att restauranga oss tillsammans med några andra kompisar, varpå vi sedan traskade iväg till Götaplatsen och såg Göteborgs Symfoniker framföra Score-konserten. Alltså. Maj gaaad, så rysligt bra. Ni kanske känner igen den där känslan man kan få av att höra riktigt mäktig musik? De där rysningarna – har ni känt dem? De brukar vara ganska behagliga om ni frågar mig. Nu fick jag dock något som bara kan beskrivas som ”rysningskramp”. Jag skojar inte. Det kändes nästan löjligt när jag satt där och rös mer än om jag suttit naken i en snödriva utanför. Ett bra betyg får man nog säga. Efterfesten i form av filmkväll hade vi hos oss.

Sömn har som ni kanske förstår inte riktigt varit prioriterat i vårt hem det senaste. Det tar efter hand ut sin rätt. Så efter att ha haft världens roligaste långhelg väntar nu en vecka av vila, träning och ”normal skola”. Vardagen ni vet. Ibland måste den få hinna ikapp den också.