När man hästar till det på riktigt
Det är så mycket som händer nu att jag inte riktigt hinner med mitt eget liv. Det bokstavligen rusar fram och jag tappar all uppfattning om tid och rum. Fast så kikade jag runt och insåg att jag har några fina inlägg att dela med mig av. Inte minst från helgen när vi kickade igång årets sista månad. Tjejhelg i huvudstaden, kan det blir bättre? Nej jag tror inte det.
Vi anlände fredag kväll och bodde hos släktingar. Det i sig är ganska lyxigt måste sägas. Åka iväg och ändå kunna känna sig hemma, helt optimalt. Lördag morgon svor vi över icke-fungerande biljettautomater medan vi letade oss fram i Stockholms tunnelbana. Målet med resan? Den stora vita kulan som så många känner till. Globen.
Och ni kanske undrar varför vi skulle till just Globen? Jo men det beror på att min mamma, lillasyster och jag är hästtjejer. Och vad är då trevligare än när mamma bjuder oss på Stockholm International Horse Show? Ganska oslagbart. Vi fick se de mest fantastiska av shower, och hästintresserad eller ej så finns det en hel del coola saker att se och lära av. Den där tilliten, ömsesidiga respekten och kärleken – det är häftiga saker.
.. Och så gick vi på mässan. Vi och ungefär alla andra 11,500 personer. Jag skulle våga påstå att det ligger på gränsen för vad man skulle kunna definiera som ”kämpa för sin överlevnad” efter att man passerat dörrarna. Holy moly vad mycket folk som trängs bland de där stånden! Om jag ska vara helt ärlig var jag själv mest fascinerad över det stället där de sålde saker i Barbour-stil, hade lyxiga skinnfåtöljer och serverade champagne. Det var ett nytt koncept för mig.
Fler shower samt tävlingar blev det. Dressyr, riddarspel, uppvisningar, indianer, cowboys, agility-tävlingar mellan landslagen, steeple chase.. Och fyrspann, där stora tävlade mot små, vilket sedan spårade ur till att bli ett vattenkrig mellan lagen. Ja, man vet aldrig riktigt vad som händer när tävlingsandan väl faller på.
Vi passade även på att inta stans flådigaste lunch. Folk hade bokstavligen picknick på golvet utanför olika mathak, och vi misslyckades ganska brutalt med att försöka smuggla in maten i Globen (vi köpte den utanför), så istället åt vi den ståendes. McDonald’s-mat intagen ståendes i entrén till gallerian utanför Globen. Very classy indeed. Men vad gör man inte för att få mat i magen?
Hoppningen var fantastisk som alltid, och vi skrattade så vi nästan kissade på oss åt snubben i speakern. Alltså. Min engelska är långt ifrån perfekt, så jag borde inte vara den att kommentera någon annans uttal. Fast så väljer jag inte att yttra mig i en mikrofon i Globen heller. Det känns som att man kanske borde öva lite innan? Vad vet jag, men jag bara säger att det rent hypotetiskt sett kan bli lite genant om man inte kan uttala något som innehåller siffran tre. ”And on the tuuurd place..” eller ”with turteeen points..” är sådant som låter ganska roligt kan jag meddela. Och det är minst lika roligt första gången som den fyrtioåttonde. Dålig humor må hända, men det kan jag leva med.
Det bjöds på riktigt jultåg. Ni vet som i Kalle Anka på julafton (den där man tagit bort delar av), fast med levande människor och djur istället. De gjorde bra ifrån sig, det måste jag säga. Väldigt bra.
Sedan var vi tillbaka på mässan igen. Märk väl att när bilden togs var det relativt lite folk i rörelse där, de flesta hade gått hem för dagen. Och det är ju inte som att det är speciellt få personer bara för det. Jag var sedan oerhört fascinerad över vem som var deras mastermind när provrum skulle placeras ut i lokalen. Väggar är ju alltid trevligt att ha om man ska klä av sig naken bland folk.. Fast som ni ser fanns även en ovanvåning. Och jag skojar inte när jag säger att det gick att titta rakt ner i de där provhyttarna. Dock kändes bildbevis inte riktigt lämpligt i detta fallet. Kanske bara är jag som är kinkig, men jag avstod faktiskt.
Ser ni en grå tröja med ett svart-vitt K någonstans i bilden? Yes. Exakt där ja, under bruna jackan. Helt enkelt att upptäcka? Njaa, tänker kanske ni. Busenkelt säger jag. Allt jag behövde göra när jag tappade bort min lillasyster var att lyssna efter någon som hostade konstant. (Ja ni minns kanske att jag blev sjuk efter den här helgen. Vi trodde inte hon smittade längre. Vi hade fel.) Så jag följde hostningarna och, voilá!
.. Där stod hon och ryckte i röda jackor. Att hitta mamma på kuppen var bara en trevlig bonus!
Sent omsider lämnade vi den då upplysta vita kulan och begav oss hemåt igen. Den resan var ju en historia för sig, men det får sparas till någon annan gång. Vi överlevde och somnade ganska ovaggat den kvällen. Nöjda, glada och alldeles lagom hästiga. En helt perfekt sista dag på november.