När morgonstund har guld i mun

Tre trötta, halvsovande miniterrorister i famnen och en avslappnad sömntuta till mamma på axeln. Sådana morgnar är livet så fint att det värker lite i hjärtat. Där låg jag i höet i säkert en timme och bara njöt av närheten från dessa fluffbollar. Tre veckor gamla och fortfarande alldeles nya i världen. De vet varken upp eller ner, har ingen koll på sina egna kroppsdelar och fräser av överraskning när de får se sin egen skugga – ändå litar de blint på att en människas famn innebär trygghet. De springer (ja, så gott de nu kan springa) och möter när man kommer in i stallet. De piper ihärdigt tills man lyfter upp dem, och tystnar så snart de får vara nära.

Ja vissa somnar så fort man lyfter upp dem. Morgonstund. Den blir inte vackrare än så.

Sedan kommer den jobbiga delen när man måste vakna. Det bästa är när man kan sträcka ut sina små ben, gäspa med sitt lejongap, böka runt lite och somna om. Helst med huvudet hängandes fritt utan stöd. Då är lyckan gjord.

Det är däremot högst opoppis när mamma kommer för väckning då det är dags att bli tvättad. Man bara gör inte så. Inte ens om man är mamma. Simply no! Något sådant passerar definitivt inte utan protester.

Och så var vi där igen. Att bli nedsatta står inte högt på listan. Inte högt alls. Ve och fasa ifall någon skulle försöka erbjuda matstund hos mamma, när det finns gos att erbjuda. Då piper man tills man hamnar i någons famn. Där blir allt lugnt och livet åter igen fint.

Att få vakna med dessa små bara några ynka meter utanför ytterdörren, det är en förmån utan dess like. Varje år konstaterar vi att kattungarna är så otroligt fina, men i år är de något alldeles extra. Dessa sju är guld och kärlek i sådana mängder att hjärtat svämmar över. Detta, mina kära läsare, är själva definitionen av en bra start på dagen.