När orden blir lite mixade

Ni vet hur det känns de där stunderna när man är så trött att allt blir roligt? Samma sak gäller för mig när jag blir alldeles för uttråkad, då kan många saker få mig att skratta. Kanske mer desperat än något annat, men ändå. Skratt som skratt liksom, jag tackar inte nej. Nu råkar det vara så att jag har en himla käck komplettering (hör sarkasmen drypa om orden) att göra från ett litteraturseminarium jag prioriterade bort för skidåkning. Jag erkänner att det kunde varit värre och att det till viss del är mitt fel. Absolut. Det gör dock inte situationen roligare.

Fast så hittade jag den här gamla godingen. Ett utdrag ur en konversation jag och Daniel hade då jag var på väg hem från Stockholm.

Genast blev minst halva dagen räddad. Nivån på min humor ligger visserligen en bra bit under vad som är normalt just nu, men ni måste hålla med om att det är en underhållande bild man får framför sig? Den synen hade varit ganska obetalbar. ”Här åker jag runt med ett gäng resenärer på mig – inget konstigt alls!” Som sagt. Obetalbar. Ibland är det väldigt svårt att inte älska den där auto correct-funktionen. Räddare av dagen.