När söthetsdöden ligger farligt nära

Dessa. Sju små hårbollar, inte äldre än en och en halv vecka. Känslan av hur någon suger tag i ett grepp runt hjärtat och inte släpper taget. Precis så. Jag kan omöjligt få nog av dem och kan sitta fängslad i höet i timmatal.

Fortfarande svaga i musklerna när de darrigt stapplar framåt. Helt utan motorik eller kroppsuppfattning, så de mer påminner om en flagga på full stång när de svajigt sträcker ut sina giraffhalsar. Och när man snoffsar in näsan i babylen päls varpå de grymtar nöjt och ögonlocken blir tunga. Eller när de i kupade händer gosar in sig och somnar i ett helt onaturligt ryggläge, och det enda som rör sig är mini-tassarna som trampar i takt med (vad jag måste anta är) en fantastisk mjölkdrickar-dröm. Det är kärlek. Den där totala tilliten. Så vackert.

Säga och tycka vad man vill, men få kan förneka att livet på landet har sina fördelar. Detta är en av dem.