När tiden snabbspolas

Ja det råkar ju vara så att jag är storasyster, om någon har missat det. Jag var ganska länge ensambarn. Eller ja, allt är givetvis relativt men 5,5 år var alldeles för lång tid enligt mig. Jag var en typisk sådan där unge som bad mina föräldrar om en lillasyster (ja, jag hade ingen tanke på att det kunde bli en bror) ungefär varje dag. Och självfallet hade jag ”lillasyster” som en punkt på mina önskelistor – tomten kanske kunde tänka sig att ge mig en syster när mina envisa föräldrar inte gav med sig? Jag drömde om hur vi i vita klänningar skulle springa på ängar och jag skulle snurra runt runt runt med min lillasyster i famnen. Och jag minns fortfarande exakt vart jag befann mig den där morgonen när mamma berättade att ”ett småsyskon ligger i magen men det måste vara vår hemlis ett litet tag till”. Det var i dörröppningen till badrummet och jag fingrade på mammas parfymflaska som var formad likt konturen av en kvinnokropp. Samma eftermiddag visste alla fröknar, barn och föräldrar på dagiset att jag skulle bli storasyster. Så mycket för det hemlighetsmakeriet. Mina föräldrar var minst sagt missnöjda över att jag hade berättat för precis alla, medan jag ansåg dem vara orättvisa eftersom det inte alls var sant. Jag hade inte berättat för Louise – hon var ju hemma sjuk den dagen.

Fast så gick det bra ändå. Och ut kom hon, den lilla tjejen med klotrunt ansikte. Tjejen – för nog var det en syster jag fick. Helt perfekt och världens allra bästa. Och jag var förmodligen världens allra stoltaste.

Vissa saker ändras med tiden. Som bilden av den där ängen, det var faktiskt inte alltid så vackert och molnfluffigt som jag hade tänkt mig. Oftast ganska långt ifrån. Inte heller förblev hon klotrund i ansiktet och de knubbiga små korvfingrarna ändrade med åren sin form. Men hon är fortfarande världens bästa. Och jag är fortfarande jordens allra stoltaste. Sådant ändras nog aldrig.

Nu fyller hon snart 15 år. Femton. Är det bara jag eller går inte tiden fasligt snabbt när man tänker på det. Jag tittar filmer från när en knubbig bebis kiknade av skratt då hon blev dragen runt i en snöskyffel, en liten talle som mmm-ar åt sitt första påskägg och jag ser bilder på en knodd som med ögonen i kors fascineras av sitt eget gnagande på en blå bitring. Inte var det väl så länge sedan? Jag skrattar åt minnen från när jag fick vakta hennes ryggsäck eftersom det tydligen var ”coolt att stå utan väska” när man väntade på skolbussen och gången hon bestämt meddelade att hon skulle ha en grön Olga (vilket var grannens häst) då hon blev äldre. Femton år. Ibland tror jag banneme’ att någon jäkel snabbspolar tiden. Trots det så kan jag bara tacka. Femton år med min syster. Det är utan tvekan de femton bästa åren i mitt liv.