När varje kväll har en guldkant

En av de solklart bästa delarna med att terminen är igång är kvällarna. Att varje kväll räknas. Att varje kväll är en anledning att mysa extra och verkligen njuta av lugnet. Den senaste tiden har jag haft ganska många kvällspass på jobbet, och lagom tills jag kommer hem har Daniel gjort iordning egen varm choklad, förberett film och tänt ljusen. För mig är det vardagslyx. Min absoluta favoritstund på dagen. Då när livet känns sådär magiskt på något vis.

Och på tal om inget, välkomna till det nya! Jag fick en idé om att jag ville ha ändring och som vanligt kan jag inte släppa det när jag väl bestämt mig. Då ska allt vara klart bums. Ja, helst igår. När det gäller projekt såhär är mitt tålamod helt obefintligt och det där lilla ordet ”vänta” finns liksom inte ens nämnd i min bok. Så jo, ni anar inte hur mycket jag har jobbat och kämpat den här helgen. Jag har slitit så in i bängen med att övertyga, fjäska för och muta min bättre halva – herregud! Jag har fått langa fram muta efter muta: chokladkakor, cola, pizza, wienerbröd, favoritmiddagen.. Och komma med glada hejarop. Ja ni kan inte ens föreställa er hur mycket jag har behövt heja på honom för att han skulle övertalas att hjälpa mig. Jag har ansvarat för pekandet, tjoandet och hmm:andet (och lite av fixandet, men bara lite) medan han har gjort allt jag bett om. Och det trots att han vet att jag förmodligen kommer vilja ändra saker och vända uppochner på torpet om en inte alltför avlägsen framtid. Så är det alltid. Och varje gång suckar han djup, himlar med ögonen och pussar mig i pannan. Och varje gång konstaterar jag samma sak. Det är ett under att han står ut med mig och mina påhitt. Han måste älska mig väldigt, väldigt mycket.