När vi utbytte löften | Vigsel

Jag har fortfarande sådär lyckobubbel i kroppen efter den där dagen. Den stunden. Jag var så nervös att jag allvarligt funderade på om jag skulle dö lite. Och om inte dö, så åtminstone skaka sönder ett ben eller två i kroppen. Varför? Vet inte. Det bara var så. Ljudet av kyrkklockorna som långsamt det tonades bort, väntan på att dörrarna skulle öppnas och musiken börja spelas. Ja herre min skapare vad nervös jag var just då. Precis som det ska vara.

Och så blev det, trots all den där nervositeten, en av de absolut finaste stunderna i mitt liv. Allt var så fint. Vår mysiga präst, fönsterdekorationen som farmor och farfar ordnat, den underbara sången (i alla dess former), alla gästerna (ja de var såklart himla fina), min stiliga pappa – ja han är ju lite för snygg för sitt eget bästa alltså – och precis allt blev sådär magiskt som bara bröllop kan vara. Rösten stockar sig lite för mycket i halsen och man snörvlar aningen för högt – precis som det ska vara.

Trots allt det där fantastiskt fina runtomkring, så finns det inget som ens kan mäta sig med min man. Han är så väldigt fin. Ja, sådär riktigt ”en hel fjärilfarm i magen-fin”. Med honom är jag nog nästan lite för lycklig för mitt eget bästa. Om man nu någonsin kan bli för lycklig. Ja, honom älskar jag in i det oändliga – precis som det ska vara när man valt att lova någon sin eviga trohet.

 
 
 
 
 

 

 

 
 

Det känns som om det var igår vi klev ut från kyrkan – nyvigda – och blev dränkta i ris (eller ja, sesamfrön om man ska vara petig). Om någon vill vara så vänlig och stoppa tiden en aning – den rusar alldeles för fort för min smak nämligen! Jag önskar att alla människor alltid fick ha den känslan i kroppen. Känslan av upprymdhet, överväldigande bubblig glädje, kärlek till den grad att hjärtat borde kunna spricka, enorm tacksamhet och oändlig trygghet. Känslan av att älska och att vara älskad. Om det är något jag önskar världen så är det just den känslan, om inte hela tiden så åtminstone att alla får uppleva det någon gång då och då. Att alla någon gång  får njuta lika mycket som jag gjorde där och då, när jag hand i hand med mitt livs kärlek klev ut ur kyrkan som hans fru.