Över Atlanten (Washington, DC, USA)
Jag är en sådan person som alltid drabbas av kraftig jetlag vid långflygningar. Inga undantag. Fast den här gången var det skillnad, och det kändes inte ens som att 10 timmar var speciellt lång tid. Det var ett äventyr. I Danmark blev jag inplockad för ”random check” vilket i sig var en upplevelse. Inte minst då de två (väldigt trevliga) herrarna aktivt vägrade prata något annat än danska med mig. Vi skrattade så vi höll på att kissa på oss inne i det där båset – kommunikationen var liksom inte helt felfri och det ledde till aningen udda tolkningar.
Och att resa med Jenny är spännande. Jag är en sådan som helst inte stressar på först på flyget – alla kommer ju med ändå. Jenny är en sådan som hävdar att hon ”inte vill vara i vägen” så hon rusar fram innan de vid gaten ens hunnit gorma klart i högtalarna. Och när vi väl klev på flyget blev vi berömda för fint teamwork: ”det där ser ju bra ut tjejer, ni reser ofta ihop ni!?” (Vi har aldrig rest ihop tidigare.) Samma (manliga) flygvärdinna som berömde vårt samarbete drog sedan all flyginformation på svenska, men slängde sig med danska just när ha sa ”choklad”. Det är de små sakerna som gör livet roligt, och detta lät hysteriskt roligt.
Efter att vi hittat våra platser och allt var i ordning fyllde vi i alla papper och fick dessutom veta att en sådan där rund goding (även kallat äpple) kan kosta dig 3000$ i böter om du tar med in i landet. Sweet! Antecknar genast i boken, man vi ju inte torska dit på grund av en futtig liten frukt.
Jenny passade på att gympa till sig mer än en gång och jagade runt mig några varv i planet. Det är vi och småbarnen som leker runt. Och på vägen passade vi på att fascineras över placeringen av flygplanets tidningsställ, preciiiiis utanför toaletterna. Som om tanken var att man skulle ta med sig en bunt dit in.
Sedan körde vi Cup Song. Jenny önskade och jag kunde inte annat än bevilja det. Vad vore jag annars för bästis om jag lät henne göra bort sig ensam? Precis. Så där satt vi och sjöng medan folk började titta skeptiskt. Och en nöjd Jenny kan nu pricka av en av alla saker på hennes ”detta vill jag göra-lista”. Framföra Cup Song i ett flygplan – check!
Jag tokrockade på Sudoku och kände mig extremt ball samt skitsmart när jag (mer än en gång) klarade level extreme. En boost ni vet. Jag inser att svårighetsgraderna var ganska milda, men ändå. Det behöver man inte ha med i beräkningen faktiskt. Väl tillbaka på mark igen gick vi till något vi trodde skulle vara en buss. Det visade sig vara ett rum – på hjul. Jag skojar inte. Vi gick in i ett helt vanligt rum och sedan började allt röra sig. Amerika är allt bra spännande hörrni!
Världens längsta kö genom kontrollerna för visum och fingeravtryck. Vi charmade oss förbi snubben i kontrollbåset och det gick så bra att han till och med langade iväg ett leende. Inte pjåkigt för en stel, uppklädd kontrollnisse. Och strax därefter finner jag Jenny gullandes med en knark-hund som var på promenad med sin polisförare. Hej och hå – men även det gick bra!
Och alla väskor kom med. Alla. Den lyckan och lättnaden är lika stor varje gång. Trötta, mosiga och iklädda mjukiskläder, men ack så nöjda. Allt gick så fasligt smidigt att det inte är riktigt klokt. Och vi har redan skaffat oss polare bland kontrollanterna i Danmark och USA. Det måste ses som en framgång.