Sådan far, sådan dotter

För ett tag sedan svängde min pappa och hans kollega (som förövrigt också råkar vara min ”till-och-från-träningskontrollant” – och ja, det är givetvis en allmänt accepterad och erkänd titel) förbi för en kopp kaffe, då de ändå var på väg hem från goa Göteborg. Det har aldrig gått att ta miste på vem som är min far, och det har inte heller ändrats nu. Jag är lik honom både till utseende och sätt. Har alltid varit.

Och jag är bra på att prata. Väldigt bra. (Det är inte nödvändigtvis speciellt fokuserat på innehåll, jag behärskar konsten att prata även utan den varan.) Så utifrån de ledtrådar jag nu gett er, vem skulle ni gissa att jag fått den talangen ifrån? Japp, det stämmer bra. Min far.

Vad tror ni då händer om man placerar oss två i ett och samma rum? Jao..
Jag fick höra att det går att likna vid detta musikstycke:

Eh, ja.

Vi kanske har lite att jobba med på den fronten. Att låta maten (eller fikat, filmen, boken, lugnet, träningen, sömnen.. eller något alls för den delen) tysta mun ligger ganska långt borta från vår verklighet. Uppenbarligen.