Att upptäcka orten där sköldpaddor frodas (Tortuguero, Costa Rica)
Så kom ännu en resdag. Inte en av den tuffare eller längre sorten, men ändå en resdag. Det blir ju så när man åker på sådana här resor. Resor där mycket ska hinna ses och upplevas på många olika platser. Vi lämnade Puerto Viejo för att åka till den ort som i boken beskrivs som: ”Humid is the driest word that could truthfully be used to describe Tortuguero, a 311-sq-km coastal park that serves as the most important breeding ground of the green sea turtle”. Ja ni hör förmodligen själva. Det är inget torrt land vi befinner oss i, och Tortuguero är i sanning inget undantag.
Fast som vanligt tittade solen fram mellan regnskurarna, och hade jag varit vaken hade jag förmodligen njutit av den. Vi vet inte riktigt vad det är med oss den här resan, men vi är skrattretande trötta ungefär hela tiden. Under resesträckor bli det extra illa, och på kvällarna får vi kämpa med att hålla ögonlocken på plats fram tills klockan passerat nio. Det är helt galet. Varje kväll är lite av en utmaning man måste ta sig an. Patrik (20 år) är den enda som hävdar att han är rebell och struntar helt i klockan. Riktigt badass. Då tänker ni kanske att han är uppe sent? Icke. Mellan varven släcker han lampan vid sisådär sju-snåret.
På plats fick vi välkomstdrinkar och blev tilldelade rum ute i regnskogen. Lagom tills vi hunnit checka in och äta lunch, hoppade vi i båten och åkte över till byn. Väl där traskade vi längs stranden, fick höra allt om sköldpaddor och blev noga varnade om att bada i havet – strömmarna är starka, vågorna höga och det finns mycket haj. Lockande.
Inne i byn gick vi förbi en skola (ja, egentligen igenom en skolgård) och det är för mig så intressant att se skillnaderna. Att se hur olikt allt är från den svenska standarden och hur man jobbar med de förutsättningar som finns på plats. Det är inte en lätt match, och vi har det förmånligt hemma i norden. Det går inte att förnekas.
Tortuguero är i sanning ingen stor ort. Det är en by, inte mer än så. Tyvärr en ganska turistig sådan dessutom, vilket inte riktigt är vår grej. Fast vi gick där och njöt en sväng ändå – upp och ner – längs huvudgatan, studsade åt sidan när en grabb på lila cykel flinandes kom upp bakifrån och hojtade ”PLING PLING” så mitt hjärta hoppade upp i halsgropen och åt glass i ett försök att bekämpa värmen. Samtidigt beundrade vi de många väggmålningarna med fantastiska budskap och hur man löst olika problem som poppat upp. Människor är kreativa när så krävs.
När vi inte längre kände att byns (enda) huvudgata gav så mycket mer svängde vi in på ett café och beställde in drinkar. Resans tveklöst godast Caipiriña intogs där, och om tid funnits hade jag kunnat knäcka minst fem till. Kanske tio.
Ja det här är alltså det nya stället vi håller till på. I regnskogen på orten där det alltid är minst lite fuktigt, Tortuguero.