Som balsam för själen
Det är nog så jag skulle beskriva den här helgen. Som balsam. Inte minst för att vädret var sådär rysligt fint (svårt att tro att det är slutet på november när solen lyser och det känns som vårvärme ute) och jag fick hoppa upp i sadeln igen. Det känns ju så hemma på något sätt. Lite som att cykla, har man en gång lärt sig det så glömmer man inte. Däremot glömmer jag ofta hur skönt det faktiskt är att skumpa runt på hästryggen, fläta fingrarna i manen och rensa tankarna. Frihetskänslan. Jag saknar det inte speciellt ofta i vardagen och tycker allt som oftast att det är ganska skönt att slippa känna stressen över att man ”måste ut i stallet” oavsett väder, tid på dygnet och antal tentor eller dylikt som ligger och väntar på hög. Men så kommer helger som dessa och genast finner jag mig i argumentationer med mig själv som brukar låta ungefär såhär: ”joo, men en häst hade varit fantastiskt fint att ha.. Jag kanske ska köpa en, jag saknar ju detta!? Och det hade varit nyttigt för mig med lite ’påtvingad harmoni’ i vardagen. Jo, en häst borde jag väl ändå ha!? Ingen orimlig önskan precis. Daniel går nog med på det om jag bara lägger upp allt smart..”
Fast riktigt så fungerar det ju inte. Det vet jag också. Jag har sedan flera år lämnat ifrån mig min favorit bland de fyrbenta vännerna och man vill ju inte bara ha ”en häst” utan ”den hästen”. Lite som med kärlek i mänsklig form, vem vill nöja sig med second best? Dessutom är inte iskalla, mörka, slaskiga vinterruskdagar speciellt trevliga. Det går inte att komma ifrån. Så att låna av lillasyster och mamma (de dagar som solen lyser) är egentligen det optimala av alla världar. Och unghästen (som bara är ”halvbebis” numera) är ganska bra på att underhålla mig han också. Jag ska verkligen inte klaga. Nu senast visade han sin uppskattning över mitt sällskap genom att knocka mig halvt ur sadeln och ge mig en början till fläskläpp. Trevligt! Och när vi skulle hoppa småhinder i skogen ballade han ur lite smått av glädjebubbel. Och så försökte han se nonchalant och oskyldig ut medan han slukade min hårfläta. Inte pålitlig för fem öre, men fasligt underhållande.
