Till fots i världens mäktigaste stad (Washington, DC, USA)
Två veckor i en av världens absolut mäktigaste städer. Ja det är såklart fint. Vet ni vad som gör det ännu finare? Jo, en kombination med exempelvis en weekend i New York. Det tänkte åtminstone vi, så i torsdags bestämde vi oss för att traska förbi Union Station för att luncha och samtidigt boka bussbiljetter. Det är ingen liten central det där. Hua! Och det tog oss en bra stund att inse att vi skulle behöva boka online. Oh well, stationen är åtminstone fin att ha sett.
Med mat i magen begav vi oss sedan hem till min vita lya. Den känns ganska lagom för en student faktiskt, om jag får säga det själv. Vi fick även höra USA:s nationalsång framföras av en kör precis utanför staketet. Det ni. Fast lite ocoolt att Herr Obama inte kom ut och skakade hand med oss, det hade varit artigt.
The famous White House. Man kan definitivt inte ha varit i Washington utan att ha spanat in presidentens lilla boning. Visste ni att den ursprungligen skulle ha varit tre gånger så stor? Hursomhelst, det skulle den. Jag vet inte varför det inte blev så, och ifall ni läsare är pålästa inom området får ni gärna dela med er av svaret. Jag är nyfiken här borta!
Som av en händelse lyckades vi springa på indianerna också. Vem hade kunnat ana att vi skulle få prata med dem? (Allt händer tydligen under den här resan.) De hade en stor protest vid the National Mall, och budskapet var ”stoppa den oljeledning som man föreslagit att dra över känslig mark”. Ja, en ganska vettig protest kan jag tycka. Någonstans får man dra en gräns och vår natur tål inte fler slag nu. Inte från något håll.
Okej, mer spännande fakta. Visste ni att the Freedom Statue, som står högst upp på kupolen till the U.S. Capitol, väger hutlöst mycket? Det är den högsta statyn i hela staden (ingen annan får vara högre – Lincoln memorial hade dock varit det om han inte suttit ner). Men tillbaka till vikten. Hon väger lika mycket som om alla invånare i hela Washington (DC) hade haft varsin gjutjärnspanna och de lagt ihop dem tillsammans. Hyfsat tung dam där uppe, det går icke att förneka.
Vi passade även på att ta en sväng in på Smithsonian’s National Museum of Natural History. Det råkar nämligen vara så att de nu i helgen stängde ner hela sin dinosaurieavdelning (för fem år), då de nu äntligen fått låna världens enda kompletta Tyrannosaurus Rex. Ett lån som för övrigt kommer vara på 50 år – snacka om långlån där. Men ja, därför var vi ju så illa tvungna att passa på. Sista chansen på flera år liksom, det vill man inte missa!
Vi gick även förbi havsutställningen. Jag hoppas verkligen att ni ser att det är vatten- och havskänslan jag försöker förmedla där. Lite ”under ytan-tema” sådär. Och vi spanade in den kända Hope-diamanten liksom alla andra vackra, glittrande ting. Jag hade inte blivit alltför ledsen om Daniel köpte en eller två av de där smyckena åt mig. Inte ens lite ledsen faktiskt. Just saying.
Och väl utanför museet tog vi en promenad i solen och längs the Mall. Det är himla fint att göra städer till fots alltså. Himla fint och ofta underskattat. Man ser allt, hör allt, springer på oväntade saker liksom möten och man får känna atmosfären. Det är ju trots allt det som gör en upplevelse komplett.
Detta är Washington. En av världens tveklöst mäktigaste städer.