Två veckor i deras sällskap

Att få spendera dagar med dessa ungdomar är en ära utan dess like. Sällan passerar en lektion utan att jag får skrattkramp och ett varmt hjärta. Det är inte alltid enkelt att hoppa in och för en tid ”ta någon annans plats”, absolut inte. Det är aningen kaosartat till en början, innan man fått grepp om sådär basic saker som vad eleverna faktiskt ska jobba med och vart klassrummen ligger. Det är långt ifrån självklart många gånger. Sedan kliver jag in i klassrummet och blir påmind om varför jag älskar att det är lite kaosartat och fritt, att allt inte är bestämt från början utan att jag får förtroendet att göra det till min grej. Det är trots allt först då som jobbet blir verkligt spännande och roligt på riktigt.

Fast den största anledningen till att det är roligt är givetvis eleverna. Slängkyssar i korridoren på morgonen, på hur många andra jobb får man ett sådant välkomnande? Kramar som tack för att man låser upp en dörr här och där, vem vill inte ha den tacksamheten? Och allt som de kläcker ur sig under lektionerna, ja sådant som får mig att vika mig dubbel av skratt och förundras över hur stor del av tiden som de tänker på helt andra saker än skolan. Men det hör till, som lärare får man jobba runt det för det är omöjligt att kräva 110% av alla elevers fokus hela lektionerna. Jag är mest glad de gånger som jag får ta del av vad de sitter och tänker på, eftersom det är allt ifrån kloka och djupa resonemang till hysteriskt roliga reflektioner. Det öppnar så många nya perspektiv att se tillvaron.

Senast jag jobbade fick jag höra att jag var ”cool för många olika saker”, bland annat för att jag var ”brun men ändå svensk”. (Tilläggas bör kanske att brun inte är det första jag skulle påstå mig vara.) Att någon ens tar sig tid att reflektera över sådant är lite fascinerande. Det är inte alltför svårt att leva upp till deras kriterier för att vara cool, det vill jag då lova. När jag hade genomgång av danska i en annan klass utbrast en av mina elever högt och tydligt ”Hanna har en riktig beach 2014-mage” (den är definitivt inget utöver det vanliga, utan synnerligen ordinär), vilket också var fascinerade. Att elever kommer att tänka på sånt mitt under en genomgång, och sedan yttrar tankarna dessutom. Väldigt fascinerade. Och det tillfället toppar förmodligen också listan över ”orsaker till att jag kommit av mig totalt under en genomgång”.

Jag har fått höra att mina fötter ser så små och söta ut (jag har storlek 38 och står väldigt stadigt på jorden) och jag har fått höra att jag är ”den mest krävande vikarie de nåååågonsin haft”. Det sistnämnda får mig alltid att fnissa lite, eftersom de samtidigt kommer med fina kommentarer som ”vi lär oss alltid så himla mycket med dig”. Ja när mina senaste jobbveckor närmade sitt slut kunde jag inte låta bli att skratta högt då en klass undrade ”om det skulle vara okej ifall de gjorde en namninsamling på skolan och gick till rektorn för att be om en fast tjänst till mig – skulle jag kunna tänka mig att ta den då? Hela skolan kommer skriva på, helt säkert!” varpå vi fick ha en liten diskussion kring att systemet inte riktigt fungerar så. Men tanken var ju fin, det kan ingen förneka. Och bara det faktum att de ens tänker så gör mitt jobb så himla värdefullt. Jag hade inte velat byta det mot något annat.

Under min sista dag hittade jag mer en ett meddelande på tavlorna. Eleverna är ilsnabba, och så fort jag kliver ut ur klassrummet för en sekund är de framme och ritar eller skriver en hälsning. Det är dock omöjligt att bli annat än varm i hjärtat. Busarna alltså! Hela sista veckan försökte de köra med den klassiska ”när man slutar måste man bjuda på kakor och glass”, så sista dagen förklarade jag läget: ”jag tänkte baka tårta och kakor till er.. Fast så insåg jag att ni såklart hellre vill ha kramar, så jag tog med det istället.” Det var givetvis inte menat som något allvarligt, så ni kan ju tro min förvåning när eleverna radade upp sig i kram-kö och väntade på sin tur. Det är kärlek. Som om inte den första förvåningen var nog fann jag mig dessutom liggandes raklång på golvet vid ett tillfälle. Jag hade haft en diskussion med en elev som varit lat och inte orkat bära sin stol bort till en arbetsplats, en diskussion som sedan resulterat i att jag bar stolen och konstaterade mig vara i klass med starke Adolf. Allt var såklart på ett skämtsamt plan, så efter att jag hävdat att jag definitivt var den starkaste av oss två och att hen inte skulle haft en chans mot mig bestämde hen sig tydligen för att bevisa precis hur fel jag hade. Så där låg jag skrattandes på golvet, aningen lurad efter mina förväntningar på en vanlig kram, framför en tokflabbande klass och en flinande elev. Å andra sidan fick jag en bamsekram efter att jag erkänt mig besegrad, så det väger upp en hel del. Överraskningar i vardagen. Det blir liksom aldrig tråkigt med de där ungdomarna.

Tråkigt blir det heller aldrig med sådana kollegor. De är guld hundra gånger om, får mig att garva så tårarna sprutar och deras värmande ord lägger sig som bomull runt hjärtat. När även de tyckte jag skulle stanna och jobba med dem (förslaget var att trycka in ett extra skrivbord i det redan smockfulla arbetsrummet) så var var jag nästan tramsigt rörd. Då en framtida pappaledighet kom på tal och de lät påpeka att platsen hade passat mig perfekt försökte jag säga att jag inte har någon färdig utbildning än, och fick då till svar det finaste man kan tänka sig: ”rätt person på rätt plats, Hanna! Det är det allra viktigaste du vet.” Ni kan ju tro att det värmer ett studenthjärta och fick mina ögon att tåras en aning. De mest peppande kollegor man kan ha. Två veckor med dem var ett rent nöje.

Detta är några av de många anledningar till varför jag ska bli lärare. För att varje dag är en liten gåva på något sätt, och jag kan inte komma på någon roligare plats att befinna mig på och spendera min tid. Inte heller något viktigare ställe, då detta är min hjärtfråga. Barn, ungdomar och skolan. Det brinner jag för och där hör jag hemma.