Att bli alldeles sentimental

 

Idag var en sådan där jobbig dag. En dag när man sitter och försöker suga in allt och lite till. En dag när man börjar snörvla lite lätt så fort man ser en kollega. En dag när man finner nöje även i de mest tråkiga sakerna, bara för att men vet att det är sista dagen. Sista dagen på ett fantastiskt roligt och trevligt jobb. Jag kan inte låta bli att undra om jag verkligen gjort rätt val. Att tacka nej till Handelsbanken och ekonomistudierna för att istället satsa på läraryrket. Det känns rätt – barn och utbildning är mina hjärtefrågor – men jag känner ändå stort vemod. Jag har trivts så fantastiskt bra på banken, och den möjlighet jag fick serverad framför mig var i sanning helt fantastiskt. Ändå har jag kommit fram till att barn och ungdomar är vad jag borde ägna mitt liv åt. Vad jag vill ägna mitt liv åt. Det känns helt enkelt för viktigt för att vara något jag ska kunna strunta i. Det känns som ett område där jag kan och borde göra skillnad.. Men att säga att det inte svider att tacka nej till något gott är att ljuga. Det spelar ingen roll om resultatet smakar godare, det svider ändå.