Att ha en resa som närmar sig

Det är faktiskt inte ens två veckor kvar nu. 12 dagar, sedan sitter jag och bästis på ett flygplan över det stora blå – under förutsättning att allt går som det ska såklart. Igår hade vi därför en eftermiddag (och kväll.. eller natt) i USA-anda. Grundtanken var planering, ordna det sista pysslet med visum och annat som kan sorteras in i kategorin ”nödvändigt ont” samt lägga upp en plan inför det tentaarbete som vi ska göra i samband med resan. Det blev inte riktigt som vi tänkt oss, och ”nödvändigt ont-kategorin” blev lite större än vi räknat med. Ni förstår. Vi har bokat boende (med kvitto och rubbet) men nu när vi skulle kontakta dem för att göra en sista bekräftelse insåg vi att hemsidan har lagts ner, ingen mailkontakt fungerar och telefonnumret är ”ur fuktion” när man testar ringa. Jag vill givetvis tro att det är en tillfällig miss och lite ”vanligt kaos”, men jag hör väldigt många varningsklockor ringa. Fast så löser det sig alltid, på ett eller annat sätt. Vi får bara lite mer jobb och trix att lösa nu innan avfärd.

Sett till tentan så kan jag med handen på hjärtat säga att det är få sådana som jag ser lika mycket fram emot som jag gör med denna. Den bästa arbetspartner jag kan tänka mig, att få spela in filmer utomlands och att sedan få presentera ett arbete som är riktigt roligt. Att få vara kreativ till det extrema och freestyla hejvilt. Yep. Jag älskar det redan. För så är det, att grunden baseras på en studieresa för att se andra skolsystem, gå på föreläsningar och uppleva något mer än den svenska kulturen. Det är den del vi får bidrag för. Lyckligt nog har vi en hel del fritid också väl där borta, vilket givetvis ska njutas maximalt av. Man måste passa på! Så vi lägger upp en plan för miniresor över weekends och allt annat skoj som vi kan tänkas vilja göra, och det är svårt att inte dras med i glädjeforsen.

Dryga två veckor på resande fot borta i landet icke-lagom. Vi har nu officiellt börjat nedräkningen.

Jag ringde Jenny för att höra om jag behövde ha med mig något speciellt och fick till svar: ”nää, men bara så vi gör klart nu – inget fancy pancy ikväll Hanna!? Du får inte komma i.. typ klackar!” Jag som aldrig har klackar på mig kan inte riktigt förstå varför hon skulle tro det nu, men jag kunde inte låta bli att skratta och erkände snabbt att jag hade förberett mig för att komma i myskläder och packat ner tofflorna. Det är fantastiskt skönt att vi resonerar så lika om dessa grundpelare i vårt kompisförhållande. ”Pjuh, vilken lättnad! För jag tänkte först att jeans kanske var en bra grej när man får besök. Men sen kom jag på att det var du. Hanna och jeans.. Alltså, nej. Så jag struntade i det.” Skönt som sagt. Hur hade det annars sett ut, om det bara varit jag som propsade på att mjukisar is the way to go? Oj nej, det hade inte fungerat alls.

Och kvällen blev som alltid en av de bästa. Mjukiskläderna på, bortskämd med Jennys laxpasta (hon är en hejare i köket och jag får välja maten – lycka!), en omgång Scrabbles och USA-snack. Och tjejsnack. Och allmänt snack. Ja, snack i alla dess former helt enkelt. Det är lite av vår paradgren kan man säga. Oh, vi fick en spännande kväll också! Mitt i natten tvingades vi ut på ett mission. Jennys inneboende hade tappat sin telefon under en kvällspromenad, så vi var tvungna att följa med som sällskap när den skulle räddas från någon mystisk, halvnaken snubbe. Det gick bra. Vi räddade mobilen och jag behövde inte brotta ner alltför många personer på vägen. Bara en handfull. Mission accomplished!