Att inte riktigt koppla ihop

Det händer så knasigt många saker i kroppen nu och jag har seriösa problem med att hänga med rent mentalt i alla förändringar. Ibland kopplar jag ihop nya saker med graviditeten, som toktrötta fötter efter extra långa dagar, plötslig och akut kissnödighet när bebis vänt på sig eller ett crazy-sug efter att klämma i mig ett nät med tjugo citroner i en vända. När det gäller sådant har jag hittills insett de gånger preggosidan trollar runt med min kropp. Andra gånger lyckas jag dock inte alls lägga ihop ett och ett. Inte för fem öre.

Magen i vecka 18 (17+6). Sedan dess har den hunnit växa till sig en hel del.

Under flera dagar kunde jag inte för mitt liv förstå hur jag lyckades fläcka ner just tuttarna så. Nu är jag förvisso extremt klumpig och spiller nästan alltid ner mig (herregud – hoppas vår lillböna tar efter sin far när det kommer till bordsskick!), så fenomenet i sig var inte speciellt otippat. Fast brösten, vem lyckas fläcka ner just dem hela tiden!? Uppenbarligen jag då. När jag lite senare skulle bädda sängen ropade jag in Daniel, pekade och började skratta åt att ”någon hade dreglat ner vår säng”. Jo, jag la nog även in en fin hint om att det säkert var han som hade gjort det (trots att fläcken låg en bit under våra kuddar och han rent teoretiskt sett är för lång för att lyckas dregla där).

Ytterligare två dagar tog det för mig att göra kopplingen.

Jag la mig i sängen, rullade runt och där. Där föll polletten ner. Jag ”spillde” bara när jag var hemma och inte hade BH på mig, och ”dregelfläcken” var liksom i perfekt brösthöjd. Daniel garvade högt åt mig när jag fick krypa till korset och erkänna att det eventuellt hade varit falska anklagelser riktade mot honom. Att det kanske liksom kunde hända att det var min nyuppstartade mjölkfabrik som var boven. Jag hade inte ens tänkt tanken under den där veckan, inte ens de gånger som det kändes som om bröstet blev kallt och fuktigt utan anledning. Så ja, vecka 22 – då ansåg tydligen min kropp att det var en bra idé att kicka igång maskineriet och testa alla funktioner inför bebis ankomst. Och medan jag vräkte ur mig hur ofräsch jag kommer vara de kommande månaderna så konstaterade Daniel istället hur fint det var att allt fungerade som det skulle än så länge. Det känns skönt att ha honom. Han är den där klippan som står stadigt och älskar mig villkorslöst även om jag fläckar ner alla hans t-shirts och luktar sur mjölk mixat med bebisspya (jo jag har en bild av att det kommer bli så sen). Han är fin att ha nära, han.