Att klä en grön skönhet

I år skulle vi bli fler än vanligt vid jul, så när det blev aktuellt att hämta in en gran från skogen bestämde mamma att den ”inte fick vara förstor”. När den sedan togs in i huset kunde vi snabbt konstatera att de hade misslyckats totalt. Ögonmåttet var inte direkt pricksäkert. Vilken megapjäs de hade fått tag på alltså. Galet. Yvig och bred som en logdörr. Den tar i runda slängar upp ungefär halva vardagsrummet. Men fin är den, det kan då ingen förneka.

Och givetvis hade vi paxat att få vara med och klä den gröna skönheten när vi kom ut på landet. Det hör till och är liksom en del av julen. Här missar man inte granpiffet frivilligt vill jag lova.

Nåja, med vissa undantag. Elsa tycks inte riktigt ha greppat tjusningen med att klä granar inför jul än. Hon är till noll hjälp. Men jag antar att sådant är okej om man bara är 4 veckor gammal. Nästa år däremot, då får hon minsann bidra med åtminstone någon kula på de lägsta grenarna.

Ja i år fick det bli rött och guld i granen. Lite silvrigt glitter slank också in mellan grenarna. Och toppbetyg har den hittills fått, trots storleken. Det är inte en självklarhet i detta hus, där vi både lyckats få in granar som luktat hundkiss och varit lätt barrlösa. Man vet aldrig vad som väntar och det gäller att vara glad de år granen håller en hyfsad standard.

Och nu står den färdigpyntad, årets gröna skönhet. Det är officiellt jul i huset.