Att knyta nya band

Möten med nya människor tycker jag alltid är så himla intressant, inte minst för att man aldrig på förhand vet var de kommer ske. Ja det finns såklart undantag i form av blind dates och liknande, men det som jag finner mest fascinerande är de spontana möten som man inte väntar sig. De som bara händer. När jag satt på tåget till Skövde (för att möta upp familjen och åka till Stockholm) kom en kille och satte sig på sätet bredvid mig. Han och några vänner skulle till Stockholm, vilket jag fick veta efter en stunds underhållande biljettrassel (det där med missar i kommunikationen kan bli bra spännande vill jag lova), och när han lite lagom försynt frågade mig om det var okej att han åt sin mat eller om det störde mig så frustade jag som en häst i mina försök att inte börja skratta högt. Det visade sig att han pluggade samma program på Chalmers som min man och att han var en utbytesstudent från Kanada. En tråkig tågresa förvandlades snabbt till en av de roligaste och mest skrattfyllda jag varit med om. Och så såg jag tydligen hungrig ut för jag fann mig själv sittandes med hälften av hans lunchlåda i munnen. För att toppa det hela bytte vi telefonnummer och min mobil passade på att lägga in jordens största charmstöt när den autorättade hans efternamn till ”I’m beautiful”. Ni hör ju själva. Hur skulle det kunna bli annat än succé?

Ja, på den vägen fick jag min nya, fransktalande, kanadensiska vän. Det visade sig att han inte hunnit pröva de stooora kanelbullarna i Haga, så en fikadejt bokades in och en bullätarutmaning tog form. Det som skulle vara en 2 timmar lång fika blev en 7 timmar lång fika, göteborgsguidning (av mig som inte ens är göteborgare) och pubrunda. För att inte tala om skrattfest. Helt enkelt en hysteriskt rolig kväll.. Eller natt, beroende på hur man ser det.

Och fler gånger blev det. De där utbytesstudenterna är minsann allt annat än otrevliga att ha som sällskap. Hemmafester och filmkvällar som gav mig skrattkramper utan dess like. Och deras historier. Herreminskapare vad jag skrattat åt alla anekdoter från denna utbytestermin. De har nästan fått mig att vilja ge kollektivt boende en ärlig chans, för fy bubblans vad många roliga vardagssaker som händer och kulturkrockar som sker. Fasligt underhållande! Jag har även blivit tvingad att pröva en kanadensisk super-sandwich innehållandes majonnäs, senap, färdigskurna ostskivor från Norge, salami, skinka och tomat – en aningen udda kombo.

Ja, och så har jag fått höra lovord om mina randiga pyjamasbrallor. För alla vet väl att det är fullt accepterat att dyka upp iklädd myskläder när man festar med utbytesstudenter?  Det är lite så jag fungerar. Ber man mig komma mitt i natten för att ”bara hänga med lite, dricka en öl och prata” och sedan inte ger med sig när jag säger att jag ”tänkt ha en lugn kväll och sova” så kommer jag som jag är. Nyduschad, osminkad och iklädd pyjamas. Och med en filt nedpackad i väskan, såklart. Det fina med hela grejen? Att de blir överlyckliga, hoppar i sina egna myskläder och gör om festen till ett sleepover-party. (Såhär i efterhand får jag lida av en halvtrasig rygg efter sömn på dåliga soffor, men det var det definitivt värt.) Ganska fantastiska vänner, jag vet. Nu har dock alla åkt hem till sina delar av världen, och jag inser att jag är betydligt känsligare än vad som är rimligt när det gäller detta. Banden knöts hårdare än vad jag hade väntat mig. Fast samtidigt är det vansinnigt fint, och känns otroligt förmånligt. Bra vänner kan man aldrig få för många av, och oavsett om det tar 30 minuter eller 16 timmar i restid för att ha en filmkväll är de ändå samma vänner. Och som min bästa Kanada-vän sa, ”if it’s hard to leave it means we had a crazy nice time”. True that.